Zarah Leander

Liksom franske artisten Maurice Chevalier med flera, som sjungit för Hitler och de nazistiska ledarna under kriget, drabbades även vår stora filmstjärna från UFA-Film och sångstjärna Zarah Leander av förtal och misstänkliggörande efter krigsslutet 1945. Hon höll sig borta från scener och rampljus i cirka tio år, innan hon började återkomma på scenerna i landets utkanter. Ett par år senare hade denna beundransvärda och mångsidiga artist återvunnit svenska folkets hjärtan och förtroende.

Vid midsommartid, jag tror det var omkring 1955, framträdde Zarah och hennes ständiga pianist Hülphers i Norrbotten. Jag spelade med Lennart Lindbloms stora orkester med Gunnar Wiklund som vocalist. Vi var förband till Zarah på den stora men provisoriska artistscenen bredvid dansbanan. Zarah och jag kom att dela på en av de få loger som fanns till den provisoriska scenen.

Efter vår orkesters framförande var det Zarahs tur. Inifrån logen såg jag Zarah gå ut på scenen inför den tusenhövdade publiken. Innan hon börjat sjunga hördes ropen: Nazist, Nazist, Nazist! alltmer högljutt från publiken. Det var en synnerligen obehaglig stämning och jag tänkte i mitt stilla sinne: – Vad händer nu? Då sträckte den världsberömda Zarah på sig, satte upp ett pekfinger i luften (den typiska Zarah Leander-gesten) och började sjunga sitt stora paradnummer: ”Vill ni se en stjärna, se på mej!” Publiken tystnade succesivt, ropen försvann och Zarah med sin pianist Hülphers genomförde sitt fina program med påföljande långa applåder.

När Zarah kom in i vår loge igen sa jag, full av beundran: – Det var det coolaste jag har sett! Zarah replikerade genast: – Man måste sätta sig över småtetitesser! Så åkte hon och Hülphers ned till stadens hotell, intog en lätt supé och återkom klockan 23 för att framföra sitt andra program för kvällen. Nu var det inte längre någon som ropade Nazist! Publiken var full av beundran och gav Zarah många och långa applåder. För mej var detta ett minne för livet: ett möte med den största artist jag träffat.