Dansband

– PG Råberg, När och hur började du att spela dansmusik?

– I de yngre tonåren kring 1947 brann mitt musikintresse främst för flöjtspelningen och jag såg fram emot lektionerna med min fantastiske flöjtlärare Ruben Lindvall. Jag hade också börjat spela i Bodens Orkesterförening, men som andra ungdomar tillbringade jag en del av fritiden på offentliga danser. Jag beundrade mycket dom skickliga, mestadels professionella militärmusiker, som spelade i de olika dansbanden i Boden.

Ungefär vid den tiden upptäckte jag också att greppen på flöjtklaffarna vid olika toner var nästan desamma som på en saxofon, fast munstyckena var helt olika. Jag köpte en begagnad tenorsaxofon i Luleå och började öva med viss framgång. Jag hade också möjlighet att rådfråga min äldre bror Curt ibland, professionell militärmusiker, soloklarinettist och saxofonist.

– Och sedan blev det dansmusik?

– Ja, jag spelade med olika småband på danser under några år och kring 1952 satte jag ihop min första orkester: ”P-G Råbergs Dansband”. Den bestod förutom av mig på saxofon och flöjt även av trummor, gitarr och bas. Vi fick genast en hel del spelningar på sommardansbanor och i bygdegårdar med lokala fotbollsklubbar som arrangörer. Det var en trevlig tid men vållade vissa bekymmer med transporter m.m.

– När började du spela med Lennart Lindbloms stora orkester?

– Efter några kortare sejourer i andra dansband kom jag 1953 till Lennart Lindbloms stora dansorkester där jag ingick i saxsektionen på barytonsax med en ganska avancerad repertoar. Orkestern var som störst 11 musiker och ett tag hade vi två duktiga vocalister: Gunnar Wiklund och Ann-Charlotte Dahlqvist. Båda var från Luleå, liksom trummisen Gunnar ”Päronet” Lindqvist och jag själv som nu flyttat till Luleå med min familj och börjat vid det nybildade Luleå Handelsgymnasium.

Övriga orkestern var från Boden, mestadels yrkesmusiker från militärkåren där. Lennnart Lindbloms orkester (se historisk bakgrund nedan) var den största och bland de mest populära dansbanden i Norrbotten vid denna tid. På somrarna spelade vi i fasta engagemang varje onsdag- och söndagkväll i Björknäsparken, på vintrarna onsdag och söndag i Folkets Hus i Boden. Lördagskvällarna hade vi i regel engagemang runtom i de norrbottniska kommunerna och i norra Västerbotten och norra Finland.

Det var en trevlig men slitsam tid med långa resor på helgerna och ibland övernattningar. Onsdagar och söndagar var det tåg till och från Boden som gällde för oss Luleå-musiker om inte Gunnar Wiklund fått låna sin pappas Volvo Pv 444. Resorna ut i länet företogs med Lennart Lindbloms stora Buick med extrafåtöljer bak och släpvagn för instrumenten.

– Hur mycket tjänade ni på dansmusikspelningarna på den tiden?

– Gagerna på onsdag- och söndagskvällarna i Boden var 27:50 för tre timmars spelning. På lördagarna omkring 60:- kr för fyra timmars spelning och vid storhelger som jul, påsk och midsommar 100 % påslag för 5 timmars spelning. På den tiden ganska bra extraförtjänster.

– Spelade du även med andra orkestrar under den här tiden?

– Ja, vid denna tid hade jag också börjat spela flöjt med Luleå Orkesterförening och även i Luleå Blåsorkester som senare döptes om till Luleå Musikkår. Med familjen och studierna vid Luleå Handelsgymnasium därtill blev det hela ganska arbetsamt och hälsan blev lidande. Jag slutade med dansmusiken 1957 efter att ha spelat en tid i Rune Lindqvists orkester och några andra band.

Det var skönt att få sova ordentligt och träffa familjen mer. Musik fick jag ändå utöva i olika orkestrar och efter genombrottet i den svensk-norska Morokulien-orkestern 1959 i Oslo och mitt ledarskap och utveckling av Luleå Musikkår med trumbandskår, kammarorkester och storband räckte spelandet väl. Mitt ordinarie arbete som planerare, datasystemman och vice rationaliseringschef på dåvarande storindustrin NJA i Luleå (senare SSAB) fyllde gott min tid förutom att jag extraknäckade som både musiklärare vid läroverket i Hermelinsskolan och vid Luleå yrkesskolor.

 

Lennart Lindbloms Dansorkester (ur NSD 2008-04-07)
Artikelförfattare Walter Grape

”Ett ovärderligt tillskott i stadens musikliv skedde när el-teknikern och musikern Lennart Lindblom år 1940 flyttade upp från Medelpad till Boden. Lindblom, själv son till en bygdespelman, spelade många instrument, men i synnerhet fiol, bas, gitarr och dragspel.

Redan ett par år senare bildades orkestern “Boden Swing” till konkurrerande “Embassy”. De i staden aktiva mindre bandens musiker, ofta från militärmusikkåren på I.19, under musikdirektören Einar Råberg, återfanns ganska snart hos dessa större orkestrar.

Musikertidningen Estrad från 1943 presenterar musikerna i “Boden Swing” enligt följande: Lennart Lindblom, gitarr, violin, Sven Söderman, piano, Harry Asp, klarinett och saxofon, Stig Engström, trumpet, Bertil Hallin, dragspel, Bror Wallmark, bas.

Under beredskapsåret 1943 hade orkestern under en period fin förstärkning i form till Boden inkallade soldaten Gösta “Smyget” Redlig, skicklig trumpetare från bland annat Arne Hülphers kända orkester.

Något år senare hade blåssektionen ändrats till att omfatta Per Rutqvist, Bror Zachrison, Curt Råberg och Sune Lindström på saxofon. På trumpet återfanns bland annat Rune Masman och Patrik Sundkvist. Trombonisten hette Göte Olsson. Kapellmästaren själv spelade nu kontrabas och dragspel när det var tango. Av dessa tillhörde åtminstone Curt Råberg och Patrik Sundkvist militärmusiken.

1953 öppnade Lindblom en välrenommerad musikaffär i Boden med såväl instrument som skivor. Orkestern, nu under namnet Lennart Lindbloms blev välkänd i hela länet och var något av husband Bodens Folkets hus på vintrarna och Björknäsparken på somrarna. Ny i orkestern var 1953 P-G Råberg på barytonsax och flöjt.

I Boden var det naturligt att Lennart Lindblom kom i kontakt med musikintresserade ungdomar, såväl genom firman, som sitt engagemang i musikerförbundet och Bodens orkesterförening. Rune Isberg, vid det här tillfället vid pianot, har påpassligt tagit upp på tape, när Luleå-sångaren Gunnar Viklund år 1955 medverkar vid en jul- skyltsöndag i butiken. Vid samma tillfälle presenteras två unga saxofontjejer i 12-13 års ålder, nämligen Kerstin Olsson och Gunilla Ask. Den senare kom att ingå i saxofonsektionen i pappa Holger Ask´s egen orkester “Tone Stars”.

Lindblom engagerade gärna unga sångförmågor, och hade under lång tid idag välkända Rose Marie Thessen liksom även en annan Bodenflicka, May-Britt Stenman i orkestern.

Lindbloms orkester var verksam i ytterligare många år om än med en del enstaka förändringar. I bandet har utöver uppräknade namn exempelvis ingått PG Råberg och Björn Gedda. Om Lindblom fick höra att det fanns i Boden någon värnpliktig musiker av klass “fångades” denne upp i orkestern. Lennart Lindbloms- Dansorkester.”