Rune Lindstedt – Jazzmusikern  och Dansbandsledaren

Rune Lindstedt föddes i Malmberget, Norrbotten den 10 september 1931. Han sökte år 1945 som musikelev vid Norrbottens regementes musikkår, I.19 i Boden. Han testades då i allmänbildning och gehörslära av min far, dåvarande legendariske musikdirektören Einar Råberg. Denne uppmärksammade tidigt Rune Lindstedts begåvning och skrev även ett arrangemang för soloklarinett och orkester senare i samband med de årliga musikuppvisningarna.

Antagna elever, ”musikpojkar”, var i regel i 14-årsåldern och fick obligatoriskt börja sin utbildning med jägarhorn och marschtrumma som fortfarande krävdes fram till 50-talet på grund av försvarets signalsystem i krig, tjänstgöring som ”spel” i kasernvakten, tapto, revelj, flagghissning, – halning, matsignal m.m. Därefter tilldelades man ett orkesterinstrument som musikdirektören bestämde och fick en av underofficerarna som lärare på det instrument man tilldelats. I Runes fall blev det klarinettisten och fanjunkaren Harry Asp som blev hans lärare på klarinett.

Snabb karriär

Rune Lindstedt avancerade snabbt! Inom ämnena harmonilära, instrumentation m.m. hade han min far musikdirektören Einar Råberg som lärare. I sin bana som militärmusiker blev Rune snabbt volontär, musikkorpral 1949, musikfurir 1951, musiksergeant 1955, musikfanjunkare 1962 efter genomgångna skolor. Hans huvudinstrument var klarinett med saxofon som biinstrument.

Vid militärmusikkårens traditionella parkkonserter varje tisdag- och fredagkväll i Manskaps-parken på I.19:s kasernområde under 40-och 50-talen, startade och avslutade orkestern sina program med en marsch, däremellan spelades olika så kallade karaktärsstycken, wienervalser m.m. och ett populärstycke, en sk. schlager. Repertoaren kom succesivt att förändras efter kriget med fler moderna musikstycken och storbandsarr. Då användes bland annat saxofoner, vilket normalt inte ingick i en militärkårs instrumentbesättning. Musikerna använde då sina egna privata instrument och en annan mycket duktig musiker, Nisse Holmstedt, fick leda orkestern.

Sedan lång tid tillbaka hade militärmusikerna uppträtt civila i olika dansband på sin fritid. Ett av de tidigare större dansbanden var musikfanjunkaren Egon Johnssons ”Boden Swing”, på 40-talet efterföljt av Lennart Lindbloms stora dansorkester med många militärmusiker. En speciell företeelse var dansbandet ”Embassy” som likt Fågel Fenix uppstod och försvann många gånger, men som var militärmusikernas eget band som väl mest uppstod när man behövde lite extra inkomster.

Rune Lindstedt bildade tidigt, omkring 1947-48, ett eget litet dansband, ”Dixie”, med mångsidige pianisten, min bror, Lasse Råberg på piano. Vid 1948 hade militärmusiken utökats med två synnerligen kompetenta musiker, bröderna Holmstedt, Nisse Holmstedt, skicklig klarinettist och arrangör och Douglas Holmstedt, trumpetare. Nisse Holmstedt bildade ett fint 7-mannaband, troligen det förnämsta dansbandet i hela norra Sverige. Där kom också Rune Lindstedt att ingå på saxofon och klarinett sedan ”Dixie” avvecklats.

Dansbandstävlingen

Senare startade Rune Lindstedt på nytt ett eget dansband. Det tävlade 1965 i ”Dansbandstävlingen”, Sverigetävlingen för dansband. Vid första uttagstävlingen på Folkets Hus i Boden gick Runes och Nisse Holmstedts band vidare till distriktsfinalen i Luleå. Runes band segrade i Luleå, ½ poäng före svåra konkurrenten Nisse Holmstedt, som experimenterade med nya konstellationer som engelskt horn m.m. i sitt band. Övriga tävlande band kom långt efter i prislistan.

När Rune Lindstedts band efter Norrbottensfinalen deltog i riksfinalen för dansband i Stockholm, segrade dom. I segrarpriset ingick en Englands-turné och sedan blev det en månads fast engagemang som husband (med helt nya bandmedlemmar) på det jättestora svenska kryssningsfartyget ”Kungsholm” som även trafikerade Amerika. Senare gjordes även en kryssning som dansband i Medelhavet.

Rune Lindstedts Dansband blev mycket populära över hela landet med många engagemang som följd. På 1960- 0ch 70-talen försvann många bra dansband i Sverige i och med tillkomsten av stilbildande Beatles m.fl. rockgrupper. Kanske var detta orsaken till att Runes alla bandmedlemmar från dansbandstävlingen hoppade av och bildade ett eget dansband 1966, men Rune Lindstedt lyckades som arrangör omorganisera sitt dansband med nya duktiga medlemmarna Erik Granström, Gunnar Edlund, Tony Andersson och Jan Paginder och populariteten fortsatte.

Regionmusiken

När jag tillträdde min befattning som regionkapellmästare för Övre Norrland (Norr- och Västerbotten) 1980, var orkestern till ca 50% militärt engagerade genom 1968 års totala omorganisation av de svenska militärmusikkårerna till ”Regionmusiken”. Man fick då ansvar även för ”civil musik” i form av skolkonserter, vårdhemsmusik, i kommuner, offentliga konsertturnéer i länet och i den nytillkomna Norrlandsoperan i Umeå.

Regionmusiken i Boden (f.d. I.19:s musikkår), en av landets tre stora musikkårer tillsammans med Svea Livgardes och Flottans musikkårer i Stockholm, hade drastiskt minskats till 15 musiker och några vakanser. Man hade svårt att få sökande musiker till de lediga platserna i Boden. Övriga 30 musikertjänster hade på omvägar överförts till den nya Norrlandsoperan i Umeå i form av säsongsanställda stråkmusiker i operaorkestern, där blåsare och slagverk utgjordes av f.d. I.20:s militära musikkår i Umeå.

Rune Lindstedt fungerade som soloklarinettist i Bodenorkestern, som var tämligen nedgången efter många förändringar och tillfälliga chefer som stannat endast några månader. Dessutom saknades utvecklande stöd från Regionmusikens ledning vid Centrala kansliet i Stockholm och militärmusiken var på nedgång, bland annat beroende på avveckling av militära förband. Rune Lindstedts kapacitet som mångsidig musiker utnyttjades inte och viss osämja rådde bland musikerna.

Norrbotten Big Band

Som regionkapellmästare beslutade jag då 1981 att starta Norrbotten Big Band. Det krävdes en hel del pappersexercis med Stockholm, omorganisation och förändringar av t.ex. fagott- och oboetjänsterna till saxofon-, trumpet- och trombonetjänster m.m. Budgetsituation för ett turnerande storband blev också besvärlig. Utannonsering av de nya tjänsterna, provspelningar m.m. tillkom också liksom uppbyggnaden materiellt av orkestern.

Jag tog då med mig Rune Lindstedt till Regionmusiken i Visby, som då hade ett av landets bästa storband med trumpetare som Ernie Englund m.fl. De hade i övrigt en liknande militär verksamhet som oss och genom god kontakt med deras dirigent fick vi möjlighet att under 3 dagar gå igenom deras repertoar med noter både för storband och orkester. På så sätt utvecklades repertoaren snabbt för Norrbotten Big Band i kombination med de amerikanska storbandsarr jag köpte in.

Storbandsledaren

Jag utnämnde Runde Lindstedt till storbandsledare, men spelade själv barytonsaxofon i storbandet i början innan vi hunnit anställa musiker. Musikkårens militärspelningar och viss konsertverksamhet leddes av mig, medan regementstrumslagaren i huvudsak svarade för den ceremoniella militärmusiken.

Detta var ett lyckokast som också visade Rune Lindstedts kunskaper både som Bandledare och repetitiör, saxledare, klarinettist och arrangör. Segraren i svenska dansbandstävligen hade nu även blivit Storbandsledare för Norrbotten Big Band som sedan utvecklats ytterligare fram till Runes pension. Många svenska och utländska artister, solister, storbandsledare m.fl. inlejdes av oss i utvecklingen av storbandet som senare också kom att göra utlandsturnéer. En stor del av framgångarna måste tillskrivas Rune Lindstedt, även om det som alltid kunde skära sej ibland mellan musikerna på grund av avundsjuka eller olika uppfattningar i sakfrågor.

Under mitt sista år 1987 som chef för Regionmusiken, befordrade jag Rune Lindstedt till regementstrumslagare (en titel som numera får betecknas mer som en hederstitel) på grund av hans gedigna kunskaper inom detta område: en synnerligen kompetent musiker inom alla de områden han deltog i.

I Boden har man låtit konstnärer avbilda Rune Lindstedt och hans dansband i gamla Björknäsparken i form av en jättestor väggmålning i centrala staden. Ett mycket välförtjänt erkännande av en skicklig, legendarisk musiker, still going strong!

 

P-G Råberg, f.d. statlig regionkapellmästare
i Övre Norrland (Norr- och Västerbotten)