Resor och Musik

Resor, spänning och andra miljöer har alltid intresserat mig, både före och efter giftermålet. I tonåren blev det givetvis mycket lokala och regionala upplevelser i Sverige, Finland och Norge, främst genom idrotten men också dansorkestrarnas spelningar i Övre Norrland. Eftersom det inte fanns några charterresor förrän kring 1960-talet då Europa börjat återhämta sig efter andra världskriget, var det för oss tonårsgrabbar enda sättet att komma utomlands, att mönstra på en lastbåt, vilket jag också gjorde och besökte Tyskland, Holland och Belgien som mässuppassare på Trelleborgsbåten ”Koster” (se separat artikel om Sjömannen).

Det är en stor tillgång att både ha läst tyska, engelska och lite franska i läroverket, vilket ökade kontakterna och upplevelserna betydligt när vi låg i hamn och lossade trä eller lastade styckegods för Sverige. Efter handelsgymnasietiden 1955 ökade mina språkintressen betydligt och i samma takt märkte jag att mina tyska kunskaper blev mer och mer exklusiva. I Sverige bestämdes det att förstaspråk i läroverket skulle vara engelska istället för tyska från och med 1946. Språk och resor hör ju intimt ihop. Jag kom senare att utöka språkkunskaperna med både handelsengelska, handelstyska ,spanska och litet italienska.(även snabbskriftspråket stenografi, Melins system)

Mina resor kan jag dela upp i tre kategorier:

• Familjens resor
• Mina enskilda musikresor och
• Orkesterresor som ledare och dirigent, utlandsturnéer

De första utlandsresorna gjordes med familjen till Finland och Norge med vår bil, senare också till Danmark, Tyskland och Holland. När charterresorna kom igång på 1960-talet och resmålen succesivt utökades, reste Marianne och jag en hel del: Österrike, Ungern, Tyskland, Finland, Norge, Danmark,Spanien, Mallorca, Kanarieöarna, Grekland, Frankrike, Holland, Italien förutom olika kryssningar till många öar bl.a. Malta, Sicilien Korsika, Sardinien och Menorca.

Det exotiska lockade och både Turkiet, Cypern, Kreta med fler länder besöktes innan vi gav oss iväg till Asien, Thailand och Singapore. Där drabbades jag dock av en hjärninfarkt och fick efter god behandling under en halv månad på Glenn Eagles Hospital i Singapore komma hem till Luleå lasarett med hjälp av en sjukvårdare som skickats ned till Singapore från Stockholm. Glenn Eagles Hospital var ett hypermodernt, datoriserat sjukhus med både egna ambulanser och flygambulanser. Marianne fick en säng i mitt rum och många goda maträtter att välja på medan jag låg med en slang genom näsan och tittade på i 14 dagar innan hemtransporten, som styrdes av Europeiska Reseförsäkringsbolaget i Köpenhamn.

Jag hade nu börjat undervisa i språk för olika grupper; äldre, yngre, studenter, civilingenjörer och företagsgrupper, m. fl. främst genom studieförbund under ett flertal år vid sidan av min heltidsanställning som planerare, ekonom och datasystemman vid NJA i Luleå. De språk jag undervisade mest i var spanska och engelska, men även tyska och italienska. Spanska hade jag läst som högskolekurs på engelska Lingaphone-Institutet, en ganska jobbig men rolig tid. En tid undervisade jag ockå i snabbskriftspråket stenografi, Melins system)

Till utlandsresorna hör givetvis mina musikturnéer som dirigent och ledare både i Finland med olika orkestrar, i Murmansk och rysk TV, St Petersburg (f.d. Leningrad) också med olika orkestrar, de nordiska länderna, Österrike och Ungern, där man inte kunde engelska men lite grann tyska efter andra världskrigets slut. Jag besökte Ungern flera gånger, även privat med Marianne och konstaterade att efter ryska Järnridåns fall 1989 blev kunskaperna i engelska snabbt bättre, åtminstone i Budapest, men inte i Tokay, Nyiregyhaza och Karcag, inte heller vid turistorterna kring den stora Balatonsjön. Som ledare för den Norrbottniska Distriktsorkestern och Luleå Musikkår blev det förutom resor och spelningar i länet även konserter i Nordnorge och Finland.

Murmansk-turnén och Ungernturnén.

Vid konsertturnén till Murmanskområdet i Ryssland, november 1973, fungerade jag både som dirigent, flöjtist och tenorsaxofonist. Min orkestergrupp bestod av 14 musiker från Luleå som var vänort till Murmansk, en reseledare som var ekonomidirektör och en “galjonsfigur”, som då var ordförande för Luleås kulturnämnd.

Vi reste med buss över norra Finland till finsk-ryska gränskontrollen vid Ivalo, Där fick vi lämna från oss alla pass, tidningar och trycksaker utom våra programpresentationer tryckta på ryska. Efter 30 mils resa i ödemark nådde vi Murmansk, tog in på stans enda hotell och fick se rysk teater. Innan vi under en vecka gjorde våra konserter.

Den första var på Pionjärskolan, sedan Kirovpalatset där det också gjordes en halvtimmes intervju i rysk TV och en halvtimmes konsert, Fackföreningspalatset, Högskolan och några mindre konserter på ett jättelikt industrifiskefartyg med egen aula och fiskefabrik ombord .Vi besökte även en stor fiskeindustri för konserver där den som rensat mest fisk fick sitt porträtt uppsatt bland hundratals andra små porträtt vid entrén.

Hemresan blev dramatisk. Bussen krånglade och vid den ryska gränskontrollen fanns inga tull-tjänstemän, bara taggtråd, mingator, en iskall barack, en major och två beväpnade soldater. Dom tog en av våra musiker som tappat bort sin inresedeklaration av pengar vid inresan. Jag talade med tolken och medföljande politruken om det skandalmässiga i det hela och lyckades få min musiker fri genom att lämna en ”limpa” amerikanska cigaretter på tullbänken.

Alla gladdes när vi i 30 graders kyla körde över finsk-ryska gränsen på kvällen i totalt vintermörker. Vi skulle stanna för övernattning i Rovaniemi eftersom det inte fanns ett hus vid gränstrakterna mot Ryssland. Efter en halvtimme tvärstannade den krånglande bussen i ödemarken! Katastrof!

Någon smög sig ut i vinterkylan och mörkret, men återkom snart med orden: ”Det lyser en liten lampa långt där borta!” Rädda och frusna gav vi oss ut för att undersöka lampskenet och vad fann vi då? Jo, ett alldeles nybyggt fjällhotell, som inte fanns på kartan! Vi inkvarterades snabbt i det fina hotellet, fick mat i den stora matsalen där också dans pågick! Nästa dag skickades reparatörer som fixade till bussen inför hemresan till Luleå.

Som musikalisk ledare, kompositör och arrangör för LAC, Luleå Accordeon Club, gjorde vi flera regionala framträdanden, då jag också satt som huvuddomare med andra domare från Norge och Finland i Nordkalottmästerskapen för accordeons varje sommar i Haparanda. Med LAC gjorde vi ett flertal framträdanden i Finland, Torneå, Waasa och de stora årliga folkmusikevenemangen i Ikaalinen utanför Tammerfors. Då brukade också under tre dagar någon av de världsberömda tangoorkestrarna medverka; A. Malandos tangoorkester t.ex. eller Alfred Hauses Tangoorkester från Tyskland. Finsk TV sände de flesta konserterna och med en liten jazzgrupp från LAC gjorde vi också en direktsändning i finska radion.

Konsertturnén till Ungern 1987 per flyg och buss, då jag fungerade som flöjtist och dirigent för en 20-mannaorkester med både blåsare, accordeonspelare, fullt ackompanjemang mm, blev en trevlig upplevelse med en ungersk kvinnlig tolk som reseledare. Vi startade med en konsert i centrala Budapest på det berömda Martonvasaar inför en stor internationell publik. Plötsligt hördes en röst ur publiken: ”Heja Luleå!” (Vi hade notställsstandar med namnet Luleå på). Det var en svensk kör som sjungit i Wien och per flodbåt tagit sej till Budapest för att sjunga under den kände kördirigenten Kjell Lönnå.

Vår turné gick vidare över Pusztan till Nyireghaza. Regnet öste ned och det bestämdes av de kommunistiska makthavarna att konserten skulle flyttas in i kyrkan, till prästens stora förtret. Så kom det sej att allsköns ”gladmusik” med musicalmusik, marscher mm framfördes med stor acklamation i Nyiregyhazas kyrka. Därefter blev det studiebesök i vinkällarna i Tokay och en liten fest med en lokal orkester som gärna ville ha kontakter med oss.

Efter övernattning gick färden vidare över södra Pusztan ned till Karcag. Där gjorde vi också en konsert och mottogs med stor gästfrihet, slaktat lamm och obegränsat med vin! På morgonen njöt vi av de varma källorna och baden innan återfärden till Budapest anträddes. Vår skicklige trummis, diabetiker, fick då ett allvarligt anfall, men räddades i sista stund av – en korvkiosk vid vägen på puztan!

Marianne, som var med som trumpetare vid orkesterturnén, och jag, har besökt Ungern och operan i Budapest flera gånger, njutit av den goda maten, åkt runt på Balatonsjön och längtar ständigt tillbaka, trots att en överdådig 3-rätters middag med gott Tokayervin inte längre kostar 22:50 på lyxiga Astoria Hotell i centrum som då, 1987.

Flera av ovan angivna länder och städer har jag haft tillfälle att besöka både som musiker och som turist tillsammans med Marianne. Resor berikar alltid livet och borde vara alla förunnat att få uppleva!