REGIONKAPELLMÄSTAREN

November 1979 tillfrågades jag av personal från Regionmusiken i Övre Norrland (Norr-och Västerbotten) att bli deras chef efter den tidigare regionkapellmästaren. Eftersom jag hade en välavlönad befattning vid NJA i Luleå som datasystemman och vice rationaliseringschef tvekade jag ett tag.

Dels gällde det pendlingsavståndet på 2 x 4 mil dagligen till Boden, dels det faktum att musikkåren ”krympt” på ett märkligt sätt under senare år, dels viss osämja mellan administrativ personal och musiker. Dessutom hade flera tidigare region-kapellmästare bara stannat några månader innan de försvann.

Det tänkta samarbetet med Norrbottens-Teatern fungerade dåligt. Musikerna fick ofta sitta i Luleå hela dagar medan teatern repeterade utan att musikerna, som ibland skulle vara utklädda till fantasifigurer på scenen, fick spela en enda ton. Aversionen mot dessa spelningar uttrycktes kärnfullt av en av mina främsta musiker som sa: – Nu har jag varit bagare, hare och kanin, nu skiter jag i det där!”

Stödet från Centrala Kansliet CK i Stockholm var i många stycken bristfälligt och kom också senare att resultera i en skarp skrivelse från Sveriges samtliga chefer, f.d. militära musikdirektörer och kapellmästare, över det klandervärda och bristfälliga stödet från CK. Skrivelsen kom även att nå kulturministern och kulturdepartementet.

Bland mina fördelar i mitt övervägande låg det faktum att jag hade en god musikutbildning, hade dirigerat Luleå Musikkår i 20 år, framträtt både som flöjtsolist och dirigent utomlands och i Sverige, samt skrivit en hel del musik. Men det nya i sammanhanget, jämfört med mina kollegor, var min skolutbildning, datakunskap, lärar- och ledarerfarenhet, ekonomiutbildning, språkkunskaper mm och det faktum att jag kände väl till Norrbottens kulturliv och media. Jag hade dessutom samarbetat med flera av de tidigare regionkapellmästarna och musikerna och var väl förtrogen med de militära ceremonierna.

Efter visst övervägande antog jag anbudet och tillträdde tjänsten som statlig region-kapellmästare den 1 Januari 1980. Jag kände både glädje och sorg när jag träffade musikerna och övrig personal första dagen. Glädje över de duktiga och förhoppningsfulla musikerna, lokalerna som erhållits i landstingets nyrenoverade lokaler. (militärorkestern hade flera år tidigre ”slängts ut” utanför I.19 till de s.k. Rutqvistska gårdarna, men hade kvar ett 50%-igt militärt åtagande för hela Övre Norrland från Arvidsjaur ända upp till Kiruna samt alla förband i Boden, Luleå och Umeå)

De övriga 50% bestod i ”civila” konserter för skolor i olika stadier, solenna tillfällen av olika slag som invigningar mm, ”vårdsvängen” som musikerna lite vanvördigt kallade spelningar för gamla och sjuka runtom i de båda länen. Dessutom olika former av lunch- eller kvällskonserter för vuxna. Vanligt var också att dirigenten/regionkapellmästaren i Boden ledde dess symfoniorkester/orkesterförening, där flera av musikerna ingick.

Samverkan skulle ske med den statliga stiftelsen Rikskonserter, som hade 7 regionkontor i landet varav ett i Luleå. Regionmusiken bestod av regioner om tre orkestrar vardera av de f.d. militärmusikkårerna i landet. Varje orkester hade en kapellmästare och statsbudgeten, samordning mm sköttes av en av kapellmästarna i varje region – regionkapellmästaren. Till hans hjälp fanns en musiksekreterare och en kontorist för administrativa uppgifter. För det praktiska arbetet kring orkestern (schema, transporter mm) svarade en s.k. inspicient eller orkestervaktmästare.

På många håll hade kapellmästarna kommit på ”mellanhand” eftersom man indelat alla orkestrar i mindre enheter som blåsarkvintett, brassensemble, underhållningsorkestrar av olika slag, vardera mer eller mindre självstyrande. Programidéer och marknadsföring skulle Rikskonserter vara behjälpliga med genom en producent. Sådan saknades i Övre Norrland, varför jag fick fungera både som regionkapellmästare, chef för militärspelning-arna, producent för de ”civila” spelningarna med olika orkesterenheter, både i skola och i kvällskonserter.

Till tråkigheterna hörde att den förr så stolta och välrenommerade militärorkestern på 45 musiker krympt till endast 15 musiker vid mitt tillträde. Var hade 30 musiker, löner och turnémedel (flera miljoner kronor) tagit vägen? Svaret kom relativt snabbt på vårsidan då mitt skriv bord dränktes av kontraktsanställningsblanketter för underskrift. Det var säsongsanställningar av ca 30 stråkmusiker till Norrlandsoperan, som dels använde dessa stråkmusiker, men också militärkårens blåsare i Umeå till ”sin” operaorkester. Där skedde förutom ett stort penningbortfall för Boden, även ett extra åtagande att spela militärmusik även i Västerbotten, men också ”civila” konserter för skolungdom och vuxna i Västerbottens inland (Vilhelmina, Lycksele, Dorotea m fl. platser.)

Varje månad träffades landets samtliga kapellmästare på CK i Stockholm, Schönfeldts Gränd, för att informeras och diskutera eventuella problem. Där återsåg jag till min glädje flera av de f.d. regionkapellmästarna från Boden, som jag tidigare samarbetat med i olika konsertsammanhang. De utgjorde nästan hälften av alla Regionmusikens kapellmästare i Sverige!

I Boden hade musikerna omarrangerat militärmusiken till endast en brassensemble på ca 8 musiker med trumslagare. Övriga musiker deltog ej. Militärledningen i Boden och övriga landet var mindre glad åt de militära ceremonispelningarna som nätt och jämt kunde utföras. De äldre musikerna från militärtiden hade kaptens grad, de yngre hade fänriks grad medan regionkapellmästaren bar majors grad vid militära ceremonier.

”- JASSÅ, ÄR DET EN NY IGEN!”

Efter en kort tid blev jag presenterad för general Erik G. Bengtsson vid militärstaben i Boden av min musiksekreterare och min inspicient. General kom ut i alla sin glans i guldglänsande generalsuniform, tittade lite trött på mig och sade därefter de rubricerade orden: – Jasså, är det en ny igen! Jag förstod definitivt general Bengtsson, senare Sverige arméchef. Här hade den ena efter den andra regionkapellmästare kommit och gått, ibland efter bara några veckors tjänstgöring. Två av dem var dessutom utlänningar, ungrare, som egentligen inte fick vistas inom försvarsområdet utan tillstånd, allraminst i svensk uniform!

Generalen och jag kom dock att föra ett ganska konstruktivt samtal och jag fick tillfälle att framlägga en del idéer, som även kom att omfatta en del hemvärnsorkestrar mm. Efter det uppträdde vi alltid med hela musikkåren, gjorde både ceremoni- och underhållningsspelningar för de militära förbanden i norr. Jag blev senare god vän med general Bengtsson och komponerade en marsch ”Defence Zone 67 – Fo 67” dedicerad till honom och antagen som förbandsmarsch för Fo 67, Kalix.

 

Våren 1980 fanns ingen producent. Jag startade då de årliga ”Vårgalorna”, bjöd 100 kvinnliga dansare från Luleå Balett- och Rytmikförening att komma till Boden och tillsammans framföra en lyckad vårkonsert. Jag dirigerade själv, men spelade också barytonsaxofon och lät min framstående klarinettist och saxofonist Rune Lindstedt, känd dansbandsledare i landet, leda storbandsdelarna i konserten. Stor succé, som vi upprepade senare både i Luleå och länets övriga kommuner! Arrangemanget återkom sedan årligen.

De militära spelningarna var publikdragande, särskilt om kungen och/eller drottningen var närvarande. Kungen lämnade ibland över militära standar eller fanor till förbanden. Så skedde även i Kiruna en sen oktoberdag. Vi övade på kaserngården med kompanier och bataljoner, flaggviftande barn och publik. Kungen befann sig då med sina stabsofficerare uppe kring Treriksröset. Ett filmteam förberedde det solenna tillfället från kanslihusets andra våning.

Nästa morgon rådde mycket tät dimma. Själv kunde jag inte ens se talarstolen. Jag var också det första befäl som skulle ”lämna av”/anmäla min enhet till kungen. Då fick vi veta att den helikopter som skulle hämta kungen och hans stab, inte kunde landa på grund av den täta dimman. Vi väntade otåligt. På något sätt hade man dock lyckats ”bärga” kungen och hans följe, för fram ur dimman klev Hans Majestät i generalsuniform. Jag lämnade av och slog igång Svenska Arméns Paradmarsch medan kungen gick vidare till de övriga kompanierna tills han försvann in i dimman igen. Vi spelade på och när jag beräknade att han kan han gått runt till alla kompanierna, slog jag av marschen. Det fungerade, men inte för det filmteam som snopet fick packa ihop den gången.

Andra små incidenter inträffade ofta vid kungliga besök, t.ex. invigningen av Kallax nya flygstation. Under majestäternas intåg på röd matta åtföljd av säkerhetsfolk, spelade vi min marsch ”Stratos”, som också var F 21:s förbandsmarsch. Kungen och drottningen nådde fram till sina två ”tronstolar” i guld och satte sig – men det skulle dom inte ha gjort. Man hade glömt att informera dom om att Kungssången skulle spelas direkt efter ”Stratos”. Jag fattade ett blixtsnabbt beslut, dirigerade Kungssången och upp ur stolarna som två guttaperkafigurer flög kungen och drottningen. Efteråt kom drottning Silvia fram till mig och sade på sin brutna svenska dialekt: – Det var micket vaackert!

-HEJ GRABBAR!

Vid ett annat tillfälle hade Egon Kjerrman och jag slagit ihop våra två militärkårer, Uddevalla och Boden. Vi tog då bland annat emot det väldiga engelska stridsled- ningsfartyget med engelska ÖB i Göteborg, marscherade vid Karlsborgs fästning och utexaminerade de första kvinnliga flygkadetterna i Halmstad. Vi invigde även Kol-mårdens nationalpark tillsammans med kung Carl Gustaf. Han och några ministrar, landshövdingen m fl, befann sig på picnic ute i Kolmårdens djupa skogar medan vår stora sammanslagna musikkår stod beredd bland publiken ute i en upphuggning i skogen för att annonsera kungens ankomst med den s.k. Sibyllafanfaren.

Värmen var enorm, vi svettades men höll vår formering, beredda av avge fanfaren. Då kom en kille i rutig skjorta och blå jeans ut ur den täta skogen och passerade förbi rakt framför musikkåren med de glada orden: – Hej grabbar! Han hade snabbt passerat fram till talarstolen innan vi insåg att det faktiskt var kungen som hejat på en överraskad musikkår i Kolmårdens Nationalpark.

Förutom de 15 yrkesmusiker som fanns vid Regionmusiken i Boden var där cirka 5 obesatta tjänster på olika instrument. De hade utannonserats många gånger men musiker ville inte så gärna söka anställning i Boden. Jag utannonserade dom på nytt i samråd med CK i Stockholm, ingen sökte och där stod vi. Då kom jag vid en av mina presskonferenser på att vi skulle bilda ett internationellt storband, Norrbotten Big Band. Det blev ett omfattande jobb som tog nära ett år: godkännande av styrelsen att omvandla några fagott- och oboetjänster mm till saxofon- och trombonetjänster, utannonsering och provspelning för de sökande inför den jury som leddes av mig.

Före det tog jag med mig saxofonisten Rune Lindstedt ned till Regionmusiken i Visby. Dom hade ett av landets främsta storband så vi bytte notarrangemang, både för storband och orkester. Några av våra musiker spelade även saxofon som biinstrument och själv spelade jag barytonsaxofon ett tag innan vi anställt folk. Rune Lindstedt utnämnde jag till storbandsledare. Återstod så pengarna till ytterligare två musikertjänster, turnémedel (mat och logi mm) samt artistgager.

Efter en liten kupp vid ett sammanträde med cheferna för Regionmusiken och Rikskonserter lyckades jag i Umeå återvinna några hundratusen kronor av det Norrbotten förlorat när Norrlandsoperan bildades, med bl.a. musikertjänster från Boden. Norrbotten Big Band blev en succé som hela tiden utvecklades. De fick turnera omväxlande med vår Norrbottens Brassensemble och BBQ, Boden Blåsarquintet samt hela musikkkåren. Flera kända artister av olika slag och genrer anlitades för turneerna i både Norr- och Västerbotten.

Ett problem var kollisioner med militärspelningarna. Dessa fastställdes förbandsvis för varje år och var givetvis starkt kopplade till förbandens ceremonier vid in- och utryckning av rekryter, regementenas högtidsdagar, kungabesök, utländska besök och stora fältmanövrer. Men att avbryta musikturnéer med artister för att återsamlas i samband med en ceremonispelning (Krigsmans Erinran, Korum mm) en enda dag, kanske i Boden, Luleå, Kiruna eller Arvidsjaur, krävde både extra resekostnader, avbrott i turnén, svåra planläggningar av turneer och kontrakt med kommunerna vid konserter.

Ständigt pågick på riksplanet överläggningar med riksdag och departement om nya profileringar, omorganisationer mm. En viktig regeringsproposition (1984/85:1) om omorganisation av Regionmusiken och Rikskonserter (beslutad den 7 juni 1984) och undertecknad av Olof Palme började: ”…Regionmusiken och Rikskonserter samordnas både på central och regional nivå. Landstingen erbjuds att överta huvudmannaskapet för den regionala verksamheten…”

Norrbotten och Värmland blev först försökslän och 1987 överfördes samtliga resurser i de båda organisationerna till länsmusik i hela landet. Länsmusiken i Norrbotten fick sin hu-vudplacering i Luleå, Västerbotten behöll Norrlandsoperan i Umeå. Själv övergick jag från regionkapellmästare till musikproducent i den nya organisationen. Jag slapp den besvärliga 8-milspendligen dagligen till Boden och kunde börja utveckla kulturveckorna i länet. Musikerna blev till en början kvar i Boden innan de flyttades över till Luleå, där endast Norrbottens Big Band kvarstår idag, men med gott renommé i hela landet.