MURMANSK-turné i  november 1973

Vår turnébuss slingrade sig genom den djupa granskogen på en smal snöig väg från finska Ivalo mot den sovjetiska gränsen vid Raja-Joseppi, 25 mil från ryska Murmansk. Vid skymningen nådde vi ryska gränsen. Där hejdades vi av taggtrådshinder, mingator och en smal öppning i taggtråden. Två påpälsade ryska soldater med Kalashnikovpistoler och en major vid en rysk bil klev fram. – Stopp, halt! Vi fördes under bevakning till en liten iskall barack i närheten. Våra svenska pass och visum överlämnades till majoren och därefter fick vi fylla i en inresedeklaration över hur mycket pengar vi förde med oss.

PG Råberg och Luleå Kommuns Representationsorkester

”Den är viktigare än passen!” sa vår turnéledare Folke Lundbäck från Luleå kommun som är vänort till ryska staden Murmansk. ”Tappa inte bort den!” Inga tulltjänstemän fanns vid gränskontrollen, endast rysk militär, men snart kom vår ”värd” Armas Kappinen och ryske tolken Alexander Gleboff och tog över. Inga trycksaker fick medföras och kontrollen var mycket noggrann.

Vi nådde fram till den väldiga staden Murmansk, 330.000 invånare då och världens största militärstad, vid 19-tiden på kvällen. Vi var trötta och hungriga, men var officiellt inbjudna till en galaföreställning i stadens stora teater, så det var bara att byta om. Ryktena om att man i Ryssland kunde gå klädd hur som helst på teater stämde inte. Alla var högtidsklädda i svarta kostymer och damerna bar långklänningar. Vi förstod inte ett ljud av den Tjeckov- föreställning som visades, men ryssarna var mycket angelägna att visa upp sitt allra bästa under vår veckolånga vistelse i Murmanskområdet.

Och vilka var vi då? Luleå kommun hade bett mig att sätta samman en orkester på 12 musiker, proffs och amatörer och en kvinnlig vocalist/dansare för denna representationsresa med ett flertal konserter på programmet i hela det väldiga Murmanskområdet. Förutom turnéledare Folke Lundbäck medföljde Luleå kulturnämnds ordförande Kjell Mickelsson som en slags galjonsfigur vid vänortsutbytet.

När vi vaknade nästa morgon på stans enda hotell (dit vanliga ryssar inte fick tillträde) åkte vid direkt till Pionjärhögskolan där vi skulle ge en eftermiddagskonsert. Det visade sig att en del av vår elektroniska utrustning skadats under resan, men ryssarna hävdade bestämt att vi först skulle besöka institutioner (skola, dockteater mm) innan vi fick ta itu med att laga och ställa upp vår utrustning för konserten. Den blev mycket framgångsrik och vi bemöttes med större vänlighet utom från de politruker och funktionärer med röda armbindlar som fanns överallt.

Ryska media bevakade konserten och ville genast börja planering för en TV-intervju på en halvtimme och TV-inspelning av vår stora konsert i Kirov-palatset följande kväll. Vi hade ett bra och ganska välrepeterat program ”på bredden” som innehöll mycket svensk folkmusik, visor, klassisk musik, avsnitt ur mina sagomusikaler mm, men även jazz och popmusik. Jag hade också komponerat en festmarsch ”Slava Murmansku” (ungefär ”Leve Murmansk”) och arrangerat ett flertal andra stycken. Själv dirigerade jag, men spelade även flöjt och saxofon i en del stycken. Vi ansåg oss inte kunna konkurrera med rysk musik ”på djupet” och därför valde jag mångsidighet ”på bredden” när jag planerade repertoaren. Vi förde också med oss program- och orkester-presentationer på ryska vilket uppskattades mycket och togs som souvenirer. Nästa kvälls konsert i det stora Kirow-palatset blev om möjligt en än större succé. Man var särskilt intresserade av den svenska folkmusiken och popmusiken som ännu inte fått genomslag i Sovjet, men överlag rönte vi goda recensioner.

I den ryska TV-intervjun deltog förutom jag själv några av de äldre och yngre musikerna enligt ryska önskemål, dock inte vår galjonsfigur. Efterföljande konsert hade noga förberetts av olika TV-team, spelades in och sändes senare över hela Ryssland. Intresset från de unga var påtagligt stort och även nästa kvälls konsert på Fackföreningspalatset var fullsatt och konserterna gick genomgående bra utan missöden. Sångerskan/danserskan Rose-Marie Wikberg rönte stor uppskattning vid alla konserter, liksom vår yngste musiker, pianisten Björn Råberg, ofta omsvärmad av ryska popbrudar och ungdomar från högskolan, som ville intervjua honom.

Mellan konserterna på dagarna hade man lagt upp ett omfattande program, delvis i propagandaform, med besök på stadsmuseet, stadsbiblioteket, en väldig fiskerifabrik för konserver, stadshuset och mycket annat. Någon tid för extrarepetitioner fanns inte. Vi imponerades också av de ryska ”baboschkorna” (äldre kvinnor) som skötte snöskottningen på stadens gator. Musikhögskolan besöktes och gav en strålande uppvisning bl.a. i balalajka-spelning på högsta nivå.

Konstigare blev det när vi skulle handla cigaretter, vodka, souvenirer mm. Då fanns det särskilda affärer, avdelade med ett rep i mitten, så att ryssarna på ena sidan repet kunde se hur ”kapitalisterna” på andra sidan köpte varor för västerländsk valuta. Hotellets mat var enkel men rejäl med mycket rotfrukter och grönsaker till enklare kött, men vi led ingen nöd. Däremot konstaterade både jag och reseledaren Folke Lundbäck att man i våra hotellrum hade installerat ledningar och mikrofoner uppe vid gardin-kornischerna. Ryske tolken m fl. var utomordentligt välinformerade om mig, mina föräldrar, mina befattningar mm.

En av de intressantaste konserterna gjordes på ett jättelikt industrifiskefartyg i Murmansks hamn. När vi äntrade den isiga lejdaren kunde man se det svarta havet nedanför i Rysslands enda isfria hamn. Fartyget var en flytande fiskerifabrik som medföljde rysk fiskeflotta ända ned till Afrika. De tog varje dag emot fiskefångsten, rensade den och konserverade den ombord! Det väldiga fartyget hade en stor aula(!) med scen och där samlades besättningen för att avlyssna vår populärkonsert tidigt en morgon. Jag höll ett litet tal till kaptenen före och skulle överlämna en förgylld nål från NJA i Luleå, men kaptenen tog ett steg bakåt och pekade på politruken vid sin sida, den som förde det egentliga befälet ombord, liksom på alla ryska fartyg. Konserten ombord blev mycket uppskattad. Sedan följde en eftermiddags-konsert på en stor fiskerifabrik, där hundratals små porträtt vid entrén visade vilka som rensat mest fisk.

Vår avslutningskonsert skedde på Murmansks Högskola under stort jubel och sedan gav staden en stor fest- och avskedsmiddag för oss tillsammans med stadens ledning. Värd var Viktor Romanenkov, chef för hela Kolahalvön och en av de som återfanns på Moskvas hedersläktare vid 1.-majfirandet. Han visade sig var en mycket trevlig och charmig karl med god sångröst och stort intresse för ishockey. Han åtföljdes av hela sin stab. Innan vi satte oss till bords sa han att det var sed i Ryssland att man sa ”Dodna” (”Botten upp”), drack ur sitt snapsglas och sedan påbörjade måltiden. Det var verkligen en god festmåltid med mycket mat och dryck, överallt stod det vodkaflaskor och glasen fylldes snabbt på. Reseledaren och jag som båda skulle hålla tacktal med hjälp av den ryska tolken, parerade med att äta så mycket fet mat vi kunde. Det gick bra, men av våra musiker smög sig den ene efter den andre från festbordet för att slumra sött. Åtta stolar stod tomma innan middagens slut! Nästa morgon hittade den ryska städerskan ett par lågskor under bordet. Ja, det var en äkta rysk fest i traditionell stil.

Nästa dag var det dags för den långa hemfärden till Luleå med övernattning i finska Rovaniemi. Redan på morgonen konstaterade vår chaufför att bussens ena hjul behövde repareras och värmen på vindrutan fram fungerade dåligt. Efter provisorisk reparation gav vi oss iväg i den 30-gradiga kylan ned mot finsk-ryska gränsen 25 mil bort. En av våra musiker åtog sig att öppna en vodkaflaska för att torka rutan ren under färden, men han passade även på att rena sig själv.

Framme vid gränsen, taggtråden och minfälten möttes vi igen av de två soldaterna och den ryske majoren, alla med varma pälsar. Huttrande i kylan i den ouppvärmda baracken tvingades vi öppna våra väskor som noggrant söktes igenom. Sedan fick vi skriva en utresedeklaration på våra pengar och lämna kvitton på vad vi inhandlat i Ryssland. Jag gick sist så att alla skulle klara av formaliteterna, övriga försvann snabbt in i vår buss. Det visade sig då att vår hjälpsamme musiker med vodkaflaskan som tvättat framrutan, hade tappat bort sin inresedeklaration. Han togs genast av ryssarna och ställdes bakom disken mellan de två soldaterna. Jag förklarade för tolken och den ryske värden att det skulle bli skandal eftersom detta var ett vänortsbesök, men ryssarna vägrade att släppa musikern. Jag lovade då att ”glömma” en limpa amerikanska cigaretter på tulldisken och se – plötsligt fick musikern tillåtelse att rekonstruera sitt borttappade inresebevis och släpptes.

Kylan var bitande hård och när vi vid 18-tiden rullade in över till finska gränsen drog alla en suck av lättnad. Sedan vi passerat många mil ödemark i norra Finland skulle vi få mat och övernatta i Rovaniemi. Trodde vi. När bussen kört en mil in i den finska ödemarken, tvärstannade bussen och där stod vi i nattmörkret i 30 graders kyla! Kartan visade att det inte fanns den minsta bebyggelse på många mils avstånd! Läget blev snabbt dramatiskt. En av musikerna som vågat sig ut återkom och sa: – Det lyser en liten lampa långt där borta i skogen! Några gav sig snabbt iväg på en liten slädväg och vad tror ni dom hittade? Jo, ett helt nybyggt lyxigt sporthotell i finsk stil. Där fanns både hotellrum och restaurang – och denna kväll var det dans där! Vi inkvarterades snabbt, bytte om, fick varm och god mat. Men den något överförfriskade lappgubbe som försökte bjuda upp min son Björn med långt Beatles-hår, fick nej.

Nästa morgon kom bussreparatörer från Ivalo, bussen lagades och hemresan blev nästan som en glädjefylld triumffärd efter alla äventyr.