MOROKULIEN – nytt rike i Europa!

År 1959, knappt 15 år efter det att Europa fått sin efterlängtade fred och krigslågorna i världen någorlunda släckts, fanns fortfarande miljoner och åter miljoner människor utan hemland och bostad. Mycket hade gjorts för dem, men Andra världskrigets sår tycktes aldrig vilja läka och ständigt uppstod nya sår här och var på vårt arma klot. Dessa i sin tur satte nya människomassor på marsch mot ovissa öden. De var tvungna att lämna sina hem och anhöriga för att undkomma de nya regimer och diktaturer som bildades.

I stora delar av världen rådde dock i det kalla krigets skugga ett relativt lugn och stabilitet. Människorna i dessa länder gjorde vad dom kunde för att hjälpa de olyckliga människor i andra delar av världen som drabbats av olyckorna. Tiden augusti –december 1959 ingick i det s.k. Världsflyktingåret. FN:s generalsekreterare , svensken Dag Hammarskjöld, sade bl.a.:”… Initiativet till ett Världsflyktingår har rönt ett starkt gensvar världen över…De skandinaviska folken har här ett värdigt mål för sin generositet till hjälp åt mindre lyckligt lottade medmänniskor….”

Morokuliens “HÄROLD” i 1700-talskläder. Fr.v. flöjtisten P-G Råberg, “häroldern” Paul Reichberg och gitarristen Yvonne Nordlund

Under hösten 1959 hördes Lennart Hylands röst i radio: ”Detta är Morokulien, landet Idyllien i Eda socken på svensk-norska gränsen strax söder om Charlottenberg. Vi vill un- der Världsflyktingåret hjälpa… Vi ska bilda ett hovkapell och söker duktiga musiker från olika städer i Sverige och Norge: en flöjtist från Luleå, en slagverkare från Falun, en wald-hornist från Gävle, en cellist från Malmö, en kontrabasist från Stavanger, en bratsche från Oslo…” osv. Och så började det …

Det svensk-norska programmet som sändes varje vecka, omväxlande från Oslo och Stockholm, rönte enormt stor uppmärksamhet som trevlig familjeunderhållning och det skrevs en hel del i tidningarna under hela hösten om det stora insamlingsprogrammet för Världsflyktingåret. Det nya landet Morokulien (sammansatt av norska ordet ”moro” och motsvarande svenska ord ”kul”, fick snabbt en egen Kung Ivar I, en drottning Ragnhild, en egen tidning, egen flagga och egen mark på svensk-norska gränsen, vid Eda socken. Programmet fick oskså en egen signaturmelodi gjord av kapellmästaren Egon Kjerrman och en egen nationalsång:

”På vårt eget språk, i vårt eget land. Aldri´tann for tann, alltid hand i hand. I en ringdans gå vi mot jul igen och vårt land är Morokulien.”

På ca 30 radiostationer i Norge och Sverige anordnades provspelningar för att få fram de duktiga musiker som skulle ingå i det nya landets hovkapell och deltaga i den skandinaviska radioutsändningen. I Luleå fick jag hård konkurrens om flöjtplatsen i hovkapellet av bl.a yrkesmusiker och musikstuderande från Framnäs musikskola i Piteå, men utsågs slutligen av experterna till hovkapellets ende flöjtist. Från Sveriges Radio och dirigenten Egon Kjerrman kom noter med texten ” Översänder här Eder stämma till Morokuliens Hovkapell. En gemensam repetition äger rum lördag 31 oktober 14.30 – 16.00 i radiostationen på Eder ort. Sedan är det meningen att Ni ska delta i sändningen kl 20.00 på kvällen och infinna Er på samma plats. Med vänliga hälsningar Egon Kjerrman, dirigent.”

Orkestern ”dirigerades” av Egon Kjerrman från Stockholm, men varje musiker satt i sin radiostation med radiolurar för öronen och radiotekniker så att vi kunde höra varandra. Radiolyssnarna uppfattade dock det hela som en samlad 30-manna stark svensk-norsk orkester och orkesterklangen var mycket god.

I utsändningen sade Lennart Hyland vidare att medlemskapet i hovkapellet förpliktade: samtliga musiker skulle fram till finalen i december samla in så mycket pengar som möj-ligt. Man kunde ordna byteskedjor, arrangera konserter eller andra evenemang och sedan överlämna redovisningen till Röda Korset. Den som samlade in mest pengar i Norge och Sverige skulle få ett fint pris.

Tidningarna backade upp stort med rubriker som ”Luleåflöjtist i hovkapellet”, ”P-G slår ett slag för flyktingarna” m.m. och vid finalen i december: ”P-G mf flöjten i Morokulienfinal!” Det blev en arbetsam men trevlig höst med mängder av olika program som jag ordnade: konserter, teaterspexet ”Morens sista suck” av luleåläkarna, byteskedjor (jag fick bl.a. ett levande får och bytte hela tiden upp mig), soaréer, Morokulien-Lucia och inte minst ideella framträdanden av ”Morokuliens härold” (flöjt, gitarr och härold) i 1700-talskostymer som deltog i olika insamlingsprogram. Även min rara fru Marianne deltog som ”Morokulien-prinsessa” med krona på huvudet och sålde Morokulien-lotter.

Finalen av Morokuliens programserie skedde den 12 december i Oslos Rikskringkasting där vi musiker fick träffas för första gången och spela tillsammans. Repetitionen tog hela dagen. Många ”kändisar” medverkade: förutom Lennart Hyland och Egon Kjerrman fanns där Rikskringkastingens berömde dirigent Öivind Bergh, producenten Allan Schulmann, nyblivne världsmästaren i tungviktsboxning Ingemar Johansson, programledaren/filmskådespelaren Randi Kolstad med kollegorna Siss Hartmann, Inger Jacobsen och vår egen Siw Malmqvist, kompositören Ulf Peder Olrog, hela norska Rikskringkastingens stora orkester m.fl. Det blev en trevlig final, där jag också intervjuade Ingemar Johansson för Norrbottens-Kurirens räkning. Den musiker som samlat in mest pengar i Skandinavien var norske kontrabasisten från Bergen medan jag blev bäste svensk.

Det blev en trevlig final och nästa dag hade jag sällskap med legendariske producenten Allan Schulmann och paranta Ursula Richter på flyget till Sverige och vi var alla eniga:

Det hade varit en fantastisk och framgångsrik familjeunderhållning som engagerat hela norska och svenska folket!

Från Överstyrelsen från Svenska Röda Korset kom ett kvitto på insamlade pengar:

”Överstyrelsen vill härmed framföra sitt varma tack för Eder insats i samband med Morokulien-programmen.” Överstyrelsen för Svenska Röda Korset, A. Wahrén, ekonomichef.