Militärmusikens Historia 1700-talet och Framåt.

Vad Menas Med Militärmusik?

När man hör ordet militärmusik tänker man kanske i första hand på en stilfullt uniformerad militärorkester med skinande blanka instrument, marscherande, paraderande eller gående i vaktparaden under utförande av en smattrande och kraftfull marschmusik. Möjligen kan tankarna också snudda vid en blåssextett eller oktett som konserterar i en paviljong, kanske på en brunnsort, eller i någon garnisionsstad.

För att kunna ge en så översiktlig bild som möjligt av militärmusiken så måste man dela in militärmusikens historia i signalgivning och militärmusik (orkestermusik/harmonimusik), eftersom signalgivningen i alla dess former var den viktigaste delen under många århundraden innan de militära orkestrarnas successiva tillkomst.

Betonas bör också att alla signalgivare – pukslagare och trumpetare, trumslagare och pipare – ingick i den svenska krigsorganisationen genom århundradena. Medan de militära kapellen och musikkårerna som successivt tillkom under 1700- och 1800-talen ej ingick i krigsorganisationen och därför avlönades privat av överstar, av officerskassor eller andra medel ända fram till den allmänna värnpliktens införande 1902.

Värt att konstatera är att Norrbotten som län inte fanns förrän det bröts ut ur Västerbottens län år 1810. Det anrika Västerbottens-regementet delades 1841 i två fältjägarkårer: Kongl. Norrbottens Fältjägare Corps med Pitholm som exercished och Kongl. Westerbottens Fältjägare Corps med Gumboda som exercished. Tidigare under 1700-talet hade de båda fältjägarkårerna fungerat som ett enda regemente: Kongl. Westerbottens regemente.

Utvecklingen av musiken skedde främst i samband med norr- och västerbottniska soldaters och musikers deltagande i de stora krigen på 1600- och 1700-talen. Många svenska officerare utbildades också under dessa århundraden i andra länders arméer.

Våra soldater, signalgivare av olika slag och fältmusikanter har deltagit i strider både i Finland, Ryssland, Kurland, Livland, Polen, Norra Tyskland, Danmark och Norge. Ofta under hårt pressade förhållanden med svält, kyla, sjukdomar och död. Stor del av förflyttningarna skedde per båt och med dagslånga marscher, innan regementet förenades med trupper på olika krigsskådeplatser.

Tiden i fält gav ibland många tillfällen att lära av andra och utveckla egen skicklighet, men kraven på signalgivarna var höga. De var ju i alla fall ordergivningens budbärare med sina signaler: pukor och trumpeter gav signaler till de mer ansedda, beridna soldaterna, trummor och pipare gav signaler till fotfolket, infanteristerna. Dessutom var arméns vedertagna och inövade signaler av olika slag ett bra sätt att “kommunicera” på vid ordergivning i fält.

Det gällde också för både signalgivare och mottagare att signalerna tolkades rätt som till exempel Anfall, Reträtt, Fiender och Brand. I läger och förläggning gällde också signaler som revelj, tapto och matsignal. Kavalleriet hade omkring 30-40 olika signaler att hålla reda på. De beridna signalgivarna skulle dessutom avge trumpetsignalerna under snabb ridning, forcering av hinder med mera, vilket närmast förefaller otroligt för en oinsatt person. De trumpetare som utbildades vid livregementerna och i Stockholm utplacerades ofta på de så kallade landsfanorna i landorten.

Signalerna/ordergivningen måste fungera snabbt och kristallklart i fält. Hela den taktiska uppläggningen byggde på detta. Förbandsteckningen, fanor, igenkänningssignaler för regementen och kompanier liksom uniformer var viktiga för identifiering i stridens hetta.

Tillgången på riktiga instrument var liten i norr. Det fanns få svenska instrumentmakare. En del instrument gick i arv, men i många fall höll svenska armén soldaterna med instrument. Musikinstrument erövrades också som krigsbyte. Städer plundrades i strid på guld, silver, konstverk men även på instrument.

Redan långt tillbaka hade man i huvudstaden varit tvungen att anlita utländska trumpetare från Tyskland, Italien, Polen och Holland. De skickligaste användes som lärare för “trumpetardrängar”. Detta gällde i första hand Stockholm och
även hovkapellet där. I landsorten fick man ta vad man hade. Det vanligaste sättet att lära upp nya signalgivare var att låta yrket gå i arv från far till son, vilket västerbottniska rullor visar.

Spelets sammansättning varierade i olika tider, men var vid 1700-talets början detsamma som tidigare: en pipare – skalmeja eller “schweizerpipa”, en liten piccolaflöjt med sex ljudhål på, men inga klaffar – och två trumslagare på varje kompani. Regementets åtta kompanier förfogade alltså över 24 signalgivare totalt förutom signalgivare vid regementsstaben – regementstrumslagare och regementstrumpetare. Påpekas bör att det fanns speciella signaler som gällde hela regementet, andra som gällde bataljonen och vissa som gällde kompaniet.

På 1700-talets senare hälft hade instrumenten utvecklats betydligt. Städerna i Europa hade nu ofta anställda stadsmusikanter som blåste signaler vid olika tider på dygnet – tornmusik – men som också deltog i festligheter som bröllop och andra högtider. Konkurrensen ökade om de civila speltillfällena vilket föranledde trumpetarna som ansågs förmer, att bilda eget skrå.

Mellan krigen

1700-talet i Sverige präglades av många och långa krig utanför landet. De norrbottniska och västerbottniska signalgivarna och fältmusikanterna befann sig ofta långt borta från sina exercisplatser. De många krigen vittnar om detta:

• Stora nordiska kriget 1700-1721
• Hattpartiets ryska krig 1741 1743
• Pommerska kriget 1757-1762
• Gustav III:s ryska krig 1788-1790
• Fälttågen i Finland och Norrbotten/Västerbotten 1808-1809

I fredstid övade man som tidigare sagts på olika exercishedar i Norrbotten och Västerbotten. Det skedde under tiden maj till första veckan i juli, då soldater, olika årskullar, till exempel korpraler och befäl hemförlovades för att bland annat ta hand om skördarna. Många måste sköta sitt soldattorp eller boställe, medan andra hade olika andra yrken på vintern som urmakare, skomakare med mera. Vissa officerare, ibland adliga och med god ekonomi, ägnade sig åt handel, industriell utveckling och lokal administration.

Musikkapell och musikkårer växer fram

Tidigare hade knappast någon form av “militärorkester” förekommit annat än med de tidigare nämnda skalmejorna av olika storlekar, diskant, alt, tenor- och basskalmeja.

Vid en generalsmönstring några decennier senare erhöll den lilla norrbottniska/västerbottniska “musikkåren” på cirka 8 musiker en förödande kritik eftersom “man saknade bastrumma och tillräckligt antal trummor, hade dålig harmonisering och enkel repertoar”. Först i slutet av 1800-talet skickades den norrbottniske musikanföraren A.W. Sundgren, kompositör till den välkända marschen “Under Bodens kanoner”, till Stockholm för musikdirektörsutbildning på officerskassans bekostnad.

Västerbottensregementets delning

När regementet delades i Kongl Norrbottens Fältjägare Corps och Kongl Westerbottens Fältjägare Corps år 1841, delades även den lilla “musikkåren” på cirka 9 musiker. Det är oklart hur många som flyttade till Norrbotten där regementet fortfarande hade sitt huvudkvarter och exercisplats utanför Piteå, innan det senare flyttades över till Notviken utanför Luleå i mitten av 1800-talet.

Eftersom den lilla musikkåren betalades av officerare, spelade den varje kväll under sommarens övningsperiod vid officerarnas middag. Det var ett mycket uppskattat inslag och vid midsommartid kunde det hända att man spelade upp till dans för all militär personal med familj och vänner.

Ännu var icke dessa militära musiker avlönade av staten, endast signalgivarna på de olika kompanierna (trumslagare, pipare och hornblåsare), som ingick i krigsorganisationen. Övriga fick försörja sig mellan somrarnas regementsmöte som frilansmusiker eller i andra yrken på vintrarna.

Under 1800-talet utvecklades regementsmusiken och samverkan med fältmusikanter och signalgivare successivt. Kring 1897 bestod Norrbottens militärmusik på Notviksheden utanför Luleå av flöjt, essklarinett, Bb-klarinett, esskornett, Bb-kornett, trumpet, 2 waldhorn, 2 althorn, 2 tenorbasuner, 2 basar och trummor. Omkring 1902 i samband med försvarsbeslut i riksdagen om indelningsverkets avskaffande och allmän värnplikt, beslutades även att de militära musikkårerna skulle vara militärt heltidsanställda året om.

Omkring 1950 var musikkåren i Boden, som nu hette Kungl. Norrbottens regementets musikkår, I 19, under musikdirektör Einar Råberg, landets största musikkår, så kallad typ 1-kår tillsammans med Svea Livgardes musikkår i Stockholm och Flottans Musikkår i Karlskrona som också var typ 1-kårer.

Ovanstående korta sammanfattning från “Norrbotten”, årsbok 2006, utgiven av Norrbottens Hembygdsförbund och Norrbottens Museum. Författare Per-Gunnar Råberg. “Militärmusikens historia i Norrbotten (och Västerbotten) under 1700-talet”.

PG Råberg har utfört en gedigen forskning på ämnet “Militärmusikens historia i norr åren 1500 – 2010” enligt nedanstående förteckning:

Innehålls- och Källförteckning i PDF

Bilder ovan:

Signalgivare/Hornblåsare Svenska Armén 1700-tal – teckning PG Råberg
Svenskt Jägarhorn – Armén
Piccolablåsare – Svenska Armén – 1700-tal – teckning PG Råberg
Esskornett – Svenska Armén
Oboe-blåsare (pipare) Svenska Armén – 1700-tal – teckning PG Råberg
Signalgivare/Trumslagare 1700-tal – teckning PG Råberg