Min Hustru Marianne Råberg

Vi hade träffats några gånger på offentlig dans, på läroverkets danskvällar och när man från läroverket i Boden ville att jag skulle ställa upp och spela tenorsax med deras skolband vid den årliga julfesten fanns hon där – min blivande hustru Marianne.

Hon var vacker, glad och trevlig med glittrande ögon och ett smittande skratt. Hon var också sportig, deltog i elitgymnastik, åkte skidor och tyckte mycket om musik. Hon var liksom jag västerbottning i grunden, jag från Umeå och hon från Lavsjön utanför Dorotea.

Alla som deltagit i julfestens soaré bjöds på tårta i en angränsande skolbyggnad. Jag dansade med Marianne och sedan smög vi oss till tårtan – det sa klick, puss och ”följa med hem till dörren” till underofficersvillan på Ing.3 där Marianne bodde. Eftersom jag just då arbetade som brevbärare på posten, Boden 19, och bland annat hade Ing.3 som mitt distrikt, så var jag som brevbärare extra välkommen till Marianne och telefonen gick varm på lunchrasterna.

Vi trivdes bra med varandra, cyklade, simmade, åkte skidor och lyssnade på musik och redan efter ett halvår var vi förlovade. Vi gifte oss unga. Det blev stor bröllopsfest på Ing.3:s underofficersmäss, eftersom Mariannes syster och svåger, som Marianne bodde hos, arbetade på Ing.3. Marianne arbetade i en delikatessaffär i stan.

Vi fick en egen liten villa på regementsområdet med adress Sanden 4 i Boden, men flyttade senare till en underofficersbostad på Ing.3. Jag bytte jobb, först till Handelsbanken och senare till de militära verkstäderna i Boden, där lönen var högre än bankens.

Marianne och jag fick med åren 3 barn, Peter, Monica och Björn. Jag hade nu fått en bra befattning vid dåvarande NJA, Norrbottens Järnverk, som planerare, sedan ekonomiavdelning och slutligen dataavdelningen och ett arbete som vice rationaliserings-chef.

Hela tiden fram till dess spelade jag dansmusik med olika orkestrar, blev ledare för Luleå Musikkår och frilansade som lärare i musik vid Luleå läroverk.

Marianne började spela slagverk i Luleå musikkår, sedan solotrumslagare och efter en specialutbildning blev hon en duktig och nyttig trumpetare i musikkåren, som växt både i storlek och anseende.

Marianne fick också äran att vara både värdinna och trumpetare i två ”Hylands Hörna”-program (bild till vänster) och var med årligen både vid marschmusik och invigningar, solenna evenemang och även några utlandsspelningar i Finland och i Ungern. Hon var en mycket uppskattad medlem i Luleå
Musikkår och fungerade också som ”centralkontor” för en stor del av administrationen i kåren.

Hon spelade också med i TV-serien “Möbelhandlarens dotter” som gick i TV för några år sedan. Hon var då utklädd till Lapp-Lisa och spelade och sjöng “Barnatro” i en landsortskyrka utanför Luleå. Många kända skådespelare medverkade också och en “församling”. Lapp-Lisa” var en mycket känd och omtyckt sångerska på 1900-talets mitt, som sjöng i kyrkorna runtom i Sverige och i Amerika. Hon gjorde många skivinspelningar. “Barnatro” var hennes paradnummer och hennes verkliga namn var Anna-Lisa Öst, (född Wikström) från Vilhelmina och hon framträdde oftast i lappdräkt.

Som dagbarnvårdare (DBV) har Marianne varit med och bildat DBV:s musikgrupp där hon fungerar som ordförande men främst som gitarrist och sångare, bland annat vid de offentliga framförandena av mina sagomusikaler, men hon medverkar också i min Caféorkester.

Bland barn, barnbarn, släktingar och vänner är hon känd som en glad och duktig kock. Hon besitter en hel del konstnärliga drag som kommer till uttryck både i sömnad och alla de vackra mattor hon väver i vävstugan hemma.

På grund av min svåra höftskada har Marianne också mer och mer kommit att sköta både hemmet, huset, tomten, snöskottningen och fungerar oftast också som chaufför. Kort sagt: hon är en idealisk hustru och det var med stor glädje vi år 2011, i december, firade vår 60-åriga Diamantbröllopsdag!