Kändisar Jag Mött Eller Arbetat Med

Att möta och träffa, eller rentav arbeta med, en kändis kan ha sina både positiva och negativa sidor beroende dels på individen själv, dels under vilka omständigheter man träffas eller arbetar. En del av de kändisar jag mött har uppenbarligen haft divalater medan andra varit synnerligen mänskliga och trevliga.

Redan under uppväxttiden i officersbostaden på I.19 träffade jag en hel del kända människor, mestadels musiker, men även andra som man kanske inte alltid kom i nära kontakt med men som ändå kom att spela en framträdande roll i eller utanför vårt land.

Bara det faktum att vår lägenhet låg rakt under den där blivande överbefälhavaren (ÖB)Stig Synnergren bodde som ung fänrik, gjorde att man stötte på honom då och då. Han var en ung trevlig officer som snabbt avancerade i graderna. Jag hade glädjen att få vara en av de första som gratulerade honom till befattningen som ÖB, general och överbefälhavare för hela svenska krigsmakten, när han som nybliven ÖB tillsammans med sin adjutant flög med samma plan som mig från Stockholm till Luleå för att inspektera I.19 som sitt första förband. Jag tror det var 1985.

Bland officersfamiljerna på I.19 fanns många av mina skolkamrater, bl.a. Jan Mårtensson som senare var svensk FN-representant men mer känd som svensk deckarförfattare. En gladlynt och öppen kompis. Vi officersungar umgicks också med andra officersungar från övriga regementen i Boden. På A5 fanns en tid överste Tarras-Wahlberg och där bodde även en överläkare på ”Garnis” (garnisonssjukhuset) som senare blev högsta chef för Medicinallstyrelsen i Sverige. Till grevarna Gustaf och Gerhard Hamilton med familjer på A5 och Ing 3 bar jag post som ung brevbärare under min läroverkstid.

Hemma på I.19 dukade mamma Ingeborg ofta upp överdådiga middagar för flera av de solister som engagerades till Bodens Orkesterförenings konserter: dåvarande chefen och sångaren vid Stockholmsoperan Bernhard Sönnerstedt, den ungerske violinvirtuosen och dirigenten Carl Garaguly som kyrkvaktmästaren i Boden råkat utestänga en iskall vinterkväll medan orkester och min far förvånat undrade var solisten tagit vägen. Det hela ordnade upp sig efter en kvarts uppvärmning, sedan Garaguly återfunnits ilsken utanför porten till sakristian.

Vidare den charmanta danska solovirtuosen Ellen Birgithe Nilsen, vars dyrbara Stradivariusfiol jag höll på att sätta mig på i taxin hem, hennes skicklige italienske make och solocellist hos Göteborgssymfonikerna Guido Vecchi och den världsberömde pianisten Wiatschislav Witkowsky, en mycket charmerande musiker, Det kan man kanske inte direkt påstå om pianoprofessorn Hans Leygraf. När han övade hemma på vår flygel före konserten, skulle det vara knäpp tyst med stängda dörrar, liksom när han övade på flygeln i läroverkets aula. Hemma vägrade han på kvällen efter konserten att ens spela ett enda litet pianosolo för gästerna trots enträgna vädjanden.

En helt annan människotyp var den norska filmskådespelerskan Katie Rolfsen som skulle framträda både i Boden och senare i Luleå 1947. Hon var strålande glad och hade begärt att få min bror Lasse, då 17 år och pianist i Lennart Lindbloms orkester, till pianist. Repetitionen hemma gick bra och framträdandet i Björknäsparken likaså, men när hon enträget vädjade om att få låna med sej Lasse till Luleå-föreställningen, ville inte Lennart Lindblom undvara sin viktiga pianist i den stora dansorkestern. Katies charm besegrade dock Lennart, som släppte bror Lasse till Katie.

Bodens och Luleås orkesterföreningar (symfoniorkestrar) samarbetade så att Luleå lånade de professionella blåsarna (militärmusiker) och mig från Boden, medan min far lejde stråkmusiker från Luleå. På det viset kom jag att ofta spela tillsammans med den senare världsberömda opera- och barytonsångaren Ingvar Wixell, som då spelade altfiol. Vi var båda ”småpojkar” i 16-årsåldern bland alla de fullvuxna musikerna. Ingvar var en mycket hygglig och öppen kille utan några större divalater. Senare skulle han upptäckas och göra sin enorma karriär som operasångare på de stora världsscenerna och Berlin-Operan.

Genom mitt deltagande som flöjtist i den svensk-norska ”Morokulien”-orkestern 1959 kom jag att medverka vid den stora radiosända finalen på norska Rikskringkastningen i Oslo, ledd av bl.a. Lennart Hyland och en norsk programledare. Orkestern dirigerades av Sveriges Radios dirigent Egon Kjerrman. Där medverkade vidare den kände viskompositören Alf Pröysen, några kvinnliga norska filmskådespelare, sångerskan Siw Malmqvist m.fl. och framför allt den nyblivne världs-mästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, som jag också skulle intervjua för Norrbottens-Kurirens räkning. Men den ”store herr världsmästaren” var synnerligen fåordig och något ”dryg”, till skillnad mot hur jag sett honom presenteras i olika media. Det blev i alla fall några rader av det hela.

En annan stor radioman var sportjournalisten och program-ledaren Lennart Hyland. Det mesta han skulle säga i programmet fanns på små lappar som hela tiden serverades honom av olika scriptor och glansen av den skicklige och trevliga Lennart Hyland falnade snabbt.  Den svenske programproducenten Allan Schulmann som jag hade sällskap med på flyget till Stockholm visade sig vara en synnerligen mångkunnig och trevlig person, producent av många stora svenska radiosuccéer.

År 1963 vid SM på skidor i Luleå gjorde vi två “Hylands Hörna” då Lennart inte hade samma tillgång till skriptor mm. Jag var både orkesterledare och producent för dessa program och min hustru Marianne var trumpetspelande ”värdinna”. Redan vid lunchen dagen före, då Lennart kom en halvtimme försenad, efter att enligt egen utsago ha ”bastat bort” två liter vätska, destillerad eller ej vet jag inte. Vid programmet nästa kväll var han schablonmässigt trevlig på scenen, men sur bakom scenen. Vi hade Thore Skogman som gästartist och alla de kända skidåkarna Sixten Jernberg, Sonja Ruthström m.fl. som han hade som intervju-offer, men inte utstrålade den gode Lennart samma image som man sett tidigare.

Däremot vill jag gärna omnämna broder Thore Skogman som en av de trevligaste artister jag träffat under åren. Alltid positiv och glad, utan divalater, samma person bakom som framför scenen. Jag hade några år tidigare samarbetat i ett radioprogram med dragspelaren Göte Rolandh och Thore Skogman, som då sjöng till flöjt för första gången. Thore gav redan då det goda intryck jag hade av honom som en av de ärligaste artister jag mött. Lennart Hyland hade gillrat en inte alltför trevlig ”fälla” för Thore Skogman vid detta tillfälle: att tvinga honom att oförberedd på scen inför publik sjunga en av sina kända låtar, som han själv inte ville framföra normalt. Tillsammans överlistade Thore och jag dock Lennart Hyland (vi smygrepeterade med orkestern) och det hela förlöpte väl.

Kring 1965 gjorde också den sympatiske boxaren, senare världsmästare Floyd Patterson, en Sverigeturné och vid hans framträdande i läroverkets aula i Luleå ledde jag en mindre orkester-grupp. Samma sak när den ryske rymdfararen Juri Gargarins kompis-kosmonaut besökte Luleå på sin goodwill-turné i norra Sverige, Jag minns att jag hade svårt att få fram orkesternoter till den ryska nationalsången, men det ordnade sig snart även om noternas bokstäver tedde sig lite underliga.

Som nybliven statlig regionkapellmästare för Övre Norrland 1980 besökte jag på generalstaben i Boden för blivande svenske arméchefen general Erik G. Bengtsson. Medföljande var min inspicient och musiksekreterare. Generalen i all sin glans tittade trött på oss och sa lite nedlåtande: – Jasså, är det en ny igen!

Regionmusiken i Boden hade bytt chefer ett otal gånger de senaste åren. De sista, två ungrare, hade bara stannat ett par månader. Dessutom fuskade man ofta med de kontrakterade och ekonomiskt viktiga militärspelningarna, skickade mindre ensembler, uppträdde “ohyfsat” i militäruniformerna, uteblev ibland mm.

General Bengtsson och jag kom dock att bli goda vänner, vilket föranledde mig att tillägna honom en marsch med hans namn. Den marschen antogs senare som Fo 67:s förbandsmarsch cirka 1965 och inspelades också av oss på LP-skivan “Marscher i norr”. Överlämnandet av marschen skedde i samband med generalens utnämning till arméchef och i samband med de militära världsmästerskapen på skidor i Arvidsjaur då generalen i stram givakt mottog både partitur och noter.

Med Göte Rolands orkester gjorde vi en hel del skiv- och radioprogram. 1963 var vi nere i Stockholm och tävlade eftersom vi kvalificerat oss bland landets 10 främsta orkestrar i branschen. Program- och tävlingsledare var den icke okände dragspelaren, förläggaren och programledaren Karl Gnestadius, mer känd som ”Gnesta-Kalle”. Det var han som berättade den enkla versionen av hur Sveriges Radio såg på kultur: ”om jag ställer upp 3 dragspelare här på scenen så är det inte kultur, men byter jag ut en av dem till en fiolspelare, ja då är det kultur.” Det fanns klara gränsdragningar mellan ”finkultur och folkligt” på den tiden. Kanske en bild av förhållandet mellan städernas orkesterföreningar (symfoniorkestrar med stråkmusiker) och blås- och dansorkestrar?

Under min tid som barytonsaxofonist i Lennart Lindbloms stora orkester på 1950-talet träffade jag också flera trevliga artister som Ulla Sallert (som firade stora lagrar i huvudrollen i ”My Fair Lady” på Oscars i Stockholm), Zarah Leander (se särskilt kapitel), Charlie Norman, fin pianist och en glad prick och många andra.

Med Luleå Orkesterföring, som i slutet av 50-talet leddes av dirigenten, pianisten och sångaren Sven-Erik Damm träffade jag många solister. Mest minns jag dock jubileumskonserten som dirigerades av professorn vid Stockholm Musikakademi, Thor Mann, (även avlägsen släkting till Sibelius) med violinisten Gert Crawford som solist. Thor Mann, som dagen innan hade intervjuats av musikjournalisten Gunnar Söderholm på Norrbottens-Kuriren, och även Gunnar Forsberg på NSD, Norrländska Socialdemokraten, hade på frågan om var Sibelius´ sista symfoni försvunnit, (ingen vet ännu vart den tog vägen), svarat lite ”raljant”: jag vet inte, han kanske brände upp den!

Nästa dag hade NK rubriken: Sibelius brände upp sin sista symfoni!
Vid den stora jubileumsmiddagen efter konserten, reste sig professor Mann upp och tackade vänligt för maten, men plötsligt förgrymmades hans ansikte, han pekade på ”Cyrris” Gunnar Söderholm från NK och utropade ungefär detta: ”Och du där, med långa håret, vad menar du med att skriva att Sibelius brände upp sin sista symfoni! Vad tror du folk i Finland och mina släktingar ska säja om dom får läsa det!” Efter några ytterliga vredesord, reste sig även inbjudne solisten Gert Crawford och tågade ut från jubileumsmiddagen tillsammans med professor Mann. (han med ”långa håret” var egentligen NSD:s Gunnar Forsberg.) Tystanden lägrade sig vid borden och den tidigare så trevliga middagen upplöstes succesivt.

I samband med ett jubileumstillfälle i Haparanda, omkring 1970, framträdde jag med en lokal orkester och den mycket kände och skicklige skådespelaren Ernst Hugo Järegård. Vi åt frukost tillsammans dagen efter hans lysande framträdande med stort utspel som var litet av hans insignium. Han visade sig då vara en ganska blygsam, ödmjuk person med stor vänlighet och vi hade ett mycket trevligt samtal som hör till höjdpunkterna i mitt liv.

Med DBV-orkestern mottog Marianne och jag ett kulturpris 1997 på Berns i Stockholm tillsammans med några andra kulturprisbelönade; Susanne Reuter, Ann-Louise Hoffsten, Karin Mannheimer och en konstnär, vid Kommunals Kongress. Ytterliga kulturpriser genom åren erhöll jag från Norrbottens läns landsting, Luleå kommun, Haparanda kommun (både guld- och silverplakett) Jokkmokks och Älvsbyns kommuner m.fl. kommuner där jag i samarbete med deras kultursekreterare och lokala kulturpersoner startade ”kulturveckorna i Norrbotten” då jag också fick träffa deras kommunalråd och inbjudna personer som landshövdingen, ministrar och andra.

Genom olika seminarier och utbildningar kom jag i kontakt med bl.a. den världsberömde trumpetaren och dirigenten Elgar Howardt, Londonsymfonikerna, som i sin föredragning om programläggning myntade den regel som sedan alltid gällt för mig angående programläggning alla kategorier: ”Ett program ska bestå av 80 procent musik som publiken känner igen eller ligger inom det området, 10 procent av ett svårt stycke så att musikerna har något att ”bita i” och 10 procent nyskriven musik som för utvecklingen framåt!” Heder åt den mannen liksom den musikprofessor vars namn jag glömt, från Stanforduniversitetet, USA, som gav ett högst intressant och instruktivt seminarium i dirigering och orkesterteknik i Stockholm.

Under min tid som regionkapellmästare och chef för Regionmusiken i Övre Norrland på 80-talet kom jag naturligtvis i kontakt med många fina och duktiga sångare och musiker som Svante Thuresson, Brita Borg, Hans Josefsson (som gjorde huvudrollen i TV:s inspelning om Ernst Rolf), Sonja Stjernqvist m.fl. Den stora operett- och musikalstjärnan Sonja Stjernqvist från Hästveda i Skåne var en synnerligen glad och lättrepeterad sångerska som glatt svenska folket i många år både på film och teater. Så även Brita Borg, men som gärna måste vara ensam och ta långa promenader före en föreställning.

En annan trevlig, intelligent, glad, skicklig och världsberömd musiker var klarinettisten Putte Wickman som turnerade med oss och sedan underhöll oss vid en uppsluppen middag hemma. En god vän och skicklig sångerska-skådespelare är också Monica Nielsen. Hon tyckte alltid om att få slappna av hemma hos oss efter Mariannes goda mat och ett gott vin. Då sparkade hon av sej skorna, drog upp benen i soffan och mådde gott. Han var också en av Monica Zetterlunds närmaste vänner och vi penetrerade också en del både glada och tragiska saker i deras umgänge.

Både trevligt och otrevligt var Rikskonserters projekt 1979 med Tommy Körberg, Monica och Carl-Axel Dominique på NJA i Luleå. Projektet gick ut på att vem som helst skulle få komma och spela med dom, vare sej man kunde spela noter eller något instrument, något av ”klapp-och –klang” som senare skulle resultera i ett scenframträdande i Luleå. Det visade sig ganska snart att den stora Tommy Körberg inte kunde noter och dessutom ständigt när vi träffades varje månad för repetitioner, var på dåligt humör av skilda slag som även tidningarna relaterat i olika sammanhang.

Monica och Carl-Axel, skickliga och trivsamma musiker, besökte oss gärna hemma på middag medan Tommy vägrade och även ställde till med scener när det visade sig att de flesta inte var intresserade på NJA att komma och samverka med honom. Tyvärr blev Carl-Axel sjuk och jag fick skriva färdigt noterna och skaffa musiker till framförandet av ”Diktens port” sedan Carl-Axel tillfrisknat och Tommy truligt ställt upp.

Före det hade vi en månad tidigare gjort ett framträdande ”på verkstadsgolvet” på NJA, med både Tommy Körberg, Monica och Carl-Axel m.fl, men utan bifall av jobbarna på verkstadsgolvet som enligt deras facklige ledare hade velat ”se mer kvinnor och nätstrumpor”.

För kung Carl Gustaf och drottning Silvia spelade vi flera gånger i olika sammanhang med militärkåren och på olika platser i landet. Oftast handlade det om solenna tillfällen, invigningar och överlämnande av fanor till militära förband mm på 1980-talet.

En fanöverlämning till Fo22 i Kiruna höll på att gå överstyr efter en hel dags tränande med kompanier, bataljoner, filmförberedelser, skolbarn med svenska flaggor mm. Påföljande dag vid själva högtidligheten rådde tät dimma och kungen med stab befann sig någonstans norr om Kiruna och kunde knappt ”plockas upp” av helikopter i den täta och oländiga terrängen.

Vid återinvigningen av Kallax flygplats hade ”röda mattan” rullats ut, höga dignitärer inbjudits och två ”kungsstolar” ställts fram för kungen och drottningen, Vi spelade på begäran min nykomponerade F21-marsch ”Stratos” när kungaparet skred fram och satte sig, men tydligen hade dom inte informerats att Kungssången skulle spelas dessförinnan. Jag var tvungen att fatta ett blixtsnabbt beslut. Vi spelade Kungssången varpå både kung och drottning for upp som två ”guttaperkafigurer” ur stolarna. Drottnings Silvia kom dock fram efteråt, tackade för musiken och sade på sin speciella dialekt angående min marsch: ”Det var miket vakeert!”

Vid invigningen av Kolmårdens Nationalpark, då Egon Kjerrman och jag slagit ihop våra båda musikkårer, väntade vi förgäves i hettan på att kungen, landshövdingen och några ministrar skulle framträda inför den stora folkmassan. Vi skulle spela Sibylla-fanfaren m.m. för kungen och tal skulle hållas.

Medan vi stod uppställda och väntade kom en kille i jeans och rutig skjorta fram ur den täta skogen, gick förbi framför oss med orden ”Hej grabbar!”, Det var kung Carl Gustav som tillsammans med andra dignitärer gjort en skogsvandring med picnic. Någon Sibyllafanfar hann det aldrig bli innan kungen nått talarstolen.

Luleå Musikkår ledde jag många gånger i 1-maj-sammanhang. En gång när vi spelade för publiken inne i Luleå Sporthall, kände jag plötsligt hur någon tog min hand med taktpinnen. Jag vände mej om för att se vem som ”överfallit” mig och fann till min stora förvåning att huvudtalaren Tage Erlander stod skrattande bakom mig. Stor succé bland publiken.

Under min tid som regionkapellmästare för Övre Norrland kallade vi upp dåvarande kultur-ministern Göransson och statssekreteraren för att påvisa hur Västerbotten tagit över ett 30-tal musiktjänster från Norrbotten till sin Norrlandsopera. Besöket på mitt kontor på Regionmusiken i Boden, tillsammans med kommunalråden, gav dock en viss men liten kompensation till Norrbottens-Musiken när Regionmusiken avvecklades i landet 1987.

Det finns mycket att minnas, både glatt och sorgligt, från alla möjliga spelningar genom åren. Två saker skulle jag dock vilja slå fast: 1. Ju högtidligare ett officiellt sammanhang är, desto större blir fallet om något går snett, och 2. de skickligaste artisterna/musikerna har nått dit pga. stort hjärta och generositet, ödmjukhet och naturligtvis en massa hårt jobb. Dom pratar aldrig skit om kollegor och andra, dom är för duktiga musiker och fina människor för såna låga aktiviteter, som mest sysselsätter medelmåttorna som alltid strävar uppåt men aldrig når dit.

Jag har under avsnittet ”Konstnären” berättat lite om mötet med några av våra mest kända svenska målare, Bengt Lindström och Yrjo Edelman och även Erling Johansson, till vars flerfaldigt prisbelönde film ”Anima Mundi” jag gjorde musiken. Filmen har visats runtom i världen och även fått Svenska Filminstitutets kulturpris på 50.000 kr.

Några utländska kändisar mötte jag vid den Rysslands-turné till Murmansk som jag ledde1953. Kolahalvöns högste boss V. Romanenkov bjöd då på en mycket god och våt avslutningsmiddag efter konserterna på Kirovpalatset, Fackföreningspalatset och Högskolan i Murmansk.

Under en resa 1980 i Ungern fick jag träffa två olympiska guldmedaljörer. Mannen var trefaldig OS-medaljör i fäktning och hustrun OS-medaljör i gymnastik. Men båda visste inte riktigt var dom ha lagt sina guldmedaljer! Ungerska staten hade i alla fall givit dom en stor 3-våningsvilla och maken hade blivit hotelldirektör på Hotell Astoria i centrum av Budapest där jag bodde.

Det är svårt att erinra sej alla kändisar genom åren, övriga må förlåta, men livet har onekligen varit mycket intressant och omväxlande. Däremot tycker jag att begreppet ”kändis” verkar att mer och mer överta huvudrollen, medan själva musiken, föreställningen, kommer i andra eller tredje hand efter alla strålkastare, fantasifulla kläder, rök och andra TV-effekter.