Boden och Mobiliseringen

Boden var redan mycket av en militärstad när jag föddes 1932. Jag var alltså bara 7 år när andra världskriget bröt ut. Trots min ungdom har jag mycket starka minnen av tiden före och under mobiliseringen i fästningsstaden Boden, Sveriges då största militärstad med många regementen och generalstab.

Från ungefär 1936 märktes mer och mer av ett kommande krig. Samtidigt som Berlin-olympiaden 1936 hölls stora militära idrottsevenemang på I.19, det största regementet i Sverige vid denna tid. Militärparaderna med alla regementen (I.19, A8, A5, Ing3, Int 3 och S1B m.fl.) var både många och långa. I.19:s musikkår, som ofta fick möta och gå i spetsen för militärparaderna, fick spela förbandsmarscherna i flera timmar när förbimarsch skedde av alla regementen inför generalen, fästningskommendanten och staben.

Den 1 september 1939 startade andra världskriget genom Tysklands anfall på Polen. Den morgonen kom vår skolfröken storgråtande framför oss barn, kastade sig på golvet och omhändertogs av de andra lärarna. Vi barn visste inte så mycket men skolfröken hade både släktingar och vänner i Warzawa, som bombats den natten av tyskarna.

Krigsutbrottet och mobiliseringen påverkade oss barn mycket och vår far valde att ägna mycken tid åt familjen just då, läste böcker för oss barn på kvällarna och spelade roliga visor på flygeln. Man anade att samma sak som hände Norge och Danmark i april 1940 med tysk ockupation även kunde hända här.

Musiklektioner Under Mobiliseringen i Boden

Det var alltså under krigsåren som jag började ta pianolektioner för min far Einar i hemmet på E-bostaden på I.19. Vi bodde alltså inom själva regementsområdet. Vi hade både ett piano och en flygel och det var väl främst min äldre bror Lasse och jag som övade. Lektionerna med min far följde aldrig något tidsmässigt schema eftersom han väldigt ofta under denna tid var engagerad med musikkåren. Både i Boden men även runt omkring i länet. Efter två påbörjade omgångar med pianolektioner så gav jag upp. Det fanns så mycket annat som lockade vid den här tiden. Men pappa ordnade så att jag fick låna en begagnad flöjt från militärmusiken och fick Ruben Lindvall som lärare i ca 5 år, förutom att vi spelade tillsammans i Bodens Orkesterförening under pappa Einars ledning.

Runt omkring vårt hus, E-bostaden på I.19, växte baracker och provisoriska skydd för hästar upp under höstveckorna 1939. Stora eldar på nätterna lyste ofta kring lägren och borta vid idrottsplan fanns en vallningsplats för att tjära skidor, som var en viktig sak i militära sammanhang och där lyste eldarna oftast både på dagar och kvällar. En ny skidbataljon sattes upp och det kryllade av inryckta och mobiliserade soldater i olika uniformer överallt omkring oss. Vi brukade också ofta springa ärenden från “sjukan” till “markan” och köpte framför allt kaffe i termosar och bullar till “sjuklingarna” på nedre botten i kasern 5.

Krigets närhet gjorde sig dagligen påmint för oss smågrabbar. När man kom hem till vissa kompisar kunde man ibland se stora kartor där deras pappor, officerarna, följde frontlinjerna med markeringar av flaggor och nålar. Kriget var ständigt närvarande och de finska fram-och motgångarna följdes särskilt noga. Rysskräcken fanns där ständigt.

Vi skolbarn som måste passera över kaserngården på I-19, liksom övriga familjemedlemmar, måste ha särskilda passer-sedlar att visa upp för de beväpnade vakterna vid grindarna, som förutom sedvanlig vaktkur nu också fick små stålbunkrar.

Efter bara någon månad togs vår skola, Lundgårdsskolan, över till militärförläggning och resten av första läsåret fick vi dela skola, på halvtid, med Centralskolan nere i Bodens centrum. Bensinen och det allra mesta av mat, tobak och tyger ransonerades och varje månad delades nya ransoneringskort ut till familjerna, något som pågick i ett par år även efter krigsslutet 1945.

Som barn fick vi också deltaga i de övningar som genomfördes med total mörkläggning, ordonannstjänst, fingerade flyganfall med strålkastarsökningar, omhändertagande av fingerade skadade, där en stor pappersetikett markerade “skadan” på respektive offer.

Svenska frivilliga strömmade till Finland, som blivit angripen av ryssarna, och en speciell svensk flygdivision för finska vinterkriget utrustades också. Vi barn cyklade gärna till Bodens enda flygfält, mellan A8 och Ing3, för att se krigsflygplan på nära håll, bomplanen B.3 eller S18A.

 

 

Militärmusiken i Boden Under Mobiliseringen

Som jag nämnde tidigare så var pappa ofta borta pga. alla militärspelningar, ceremonier eller matsalsspelningar, men också spelningar vid lägren, vid de norra fronterna. Vi var också ofta och tittade på kaserngården när musikkåren spelade marschmusik två gånger i veckan mellan kl 8.oo-9.oo, då även kompanierna övade att marschera till musikkåren. Även konserterna i Manskapsparken, vid I 19s regementsområde, fortsatte under sommartid och det ville mycket till för att man skulle missa en sådan.

Musikkåren spelade ofta, både vid sjukhus och andra parker, men även vid de talrika förläggningarna inte bara i Boden utan även vid andra förband som F21 och Lv7 i Luleå, Jägarskolan i Kiruna och ute vid gränsförläggnignarna. Stora krigsolyckor som Armasjärviolyckan med många döda gavs speciella minneshögtider där musikkåren spelade.

Varje julafton under krigsåren spelade musikkåren i de olika regementenas matsalar från klockan elva till klockan sex och vi barn fick delta med julsånger för att skapa hemkänsla för de som ej fick julpermission.

Om man var ner till stan, eller följde med föräldrarna i något ärende, så kryllade det av inkallade soldater och officerare, alla i uniform. Att se en civil människa på regementet var uteslutet. Alla bar uniformer, äldre eller nyare.

Mycket av de moderna tyska vapnen, motoriseringen och uniformerna satte delvis sin prägel på den svenska utvecklingen. Sålunda kom omkring 1940 de sk. tyska “plattmössorna” och uniformer med skjorta och slips. Dessa uniformer fick bara bäras av officerare och underofficerare till en början, senare även underbefäl som furirer m fl.

Det nationella och Sverige stod högt i kurs och rädslan för ett snabbt krigsutbrott fanns ständigt. Kommunistskräcken var utbredd och dess tidning Norrskensflamman sprängdes kring 1940 av en kapten från I.19 och två unga officerare från Ing.3.

Den i vårt tycke snälle kaptenen i officersbostaden bredvid, visade sej vara huvudansvarig för gruppen som sprängde Norrskensflamman i Luleå med flera döda och han hamnade naturligtvis, till oss barns stora förvåning, i fängelse.

Man bör heller inte glömma att “Garnis”, Garnisonssjuk-huset, dvs. det militära sjukhus som byggdes i samband med fästningens tillkomst var fram till 50-talet en helt militär historia. Chefs- och överläkare inom både kirurgi och medicin var i regel regementsläkare på olika förband, medan övriga läkare och underläkare var bataljons- och kompaniläkare. Vid stora militära övningar fick man se dessa läkare, varav många bodde på I.19, i militära uniformer deltagande i fältövningar vid fältsjukhus och andra förbandsplatser, sjukvårdstält mm.

Musiken under kriget präglades mycket av kärlek och hemlängtan, Adinsells “Warzawa-konserten” och inte minst de franska chansonerna “Under takåsarna Paris” m fl. Den stora schlagern var dock Marlene Dietrichs insjungning av “Lili Marleen”, en tysk produkt men som märkligt nog sjöngs på båda sidor om fronterna, ungefär som “Stilla Natt” under första världskriget.

Glenn Millers orkester var i ropet för oss grabbar och i Sverige kom “Någonstans i Sverige”, “Brev till ett fältpostnummer” mf. sånger, även de med innebörd av hemlängtan, kärlek och krigströtthet.

Vi skolbarn anade efter 1942-43 att kriget höll på att vända. Men Sverige var fortfarande omringat av tyskarna, vars permittent-tåg gick genom Sverige till Tyskland. Transporterna av svensk järnmalm via Luleå var en nagel i ögat på de allierade men livsviktiga för tyskarnas krigföring och Engelbrektdivisionens förflyttning från södra Norge till norra Finland omkring 1941.

Tyskarnas tågtransporter, rakt genom Bodens fästning, väckte stor oro bland oss som bodde i Boden samt naturligtvis även på andra håll. Tågen stannade vid Bodens andra station, Boden Södra, som låg inte långt från vårt hem. Vi barn var naturligtvis där och tittade på när uppehåll gjordes för utspisning mm.

Till slut kom freden. Det kändes overkligt på något vis men stor glädje. Nu skulle vi snart få äta bananer och andra exotiska saker och baracklägren skulle avvecklas. Men risken för nytt krigsutbrott ansågs stor och fortfarande pågick Stilla Havs-kriget mellan amerikaner och japaner som slutade något halvår senare efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Så någon snabb avveckling blev det inte varken av det militära eller ransoneringen som pågick nästan i två år ytterligare. Det var ont om varor. Det hade varit kort på bl.a. tyg och under krigsåren fick vi ibland dricka pulvermjölk.

Ett speciellt minne utgjorde de Röda Kors-bilar och bussar som kom till Boden i början av kriget med finska flyktingbarn, små ensamma stackare i 5-6- årsålderna med en adresslapp fastsatt med säkerhetsnål i kläderna och ett litet personligt knyte i handen eller en docka. De flesta officersfamiljerna på I.19 hade minst ett flyktingbarn under krigsåren och min första kärlek blev 7-åriga Sirkka-Liisa Potiainen som snabbt lärde sej svenska.

Många av de finska krigsbarn som kommit till Boden integrerades med oss andra i skolan och på fritid och ville inte resa hem när kriget var slut. Det blev stor sorg och dramatik i många familjer både i Finland och i Sverige.

För militärerna medförde krigsslutet andra villkor. Militären fick försämringar i löner och tidigare förmåner försvann t ex. de relativt billiga bostadshyrorna i de rymliga officersbostäderna, ridhästarna (som också användes av familjerna) försvann och officerare som tidigare tillhört “socialgrupp 1” i samhället var numera lika andra i och med att socialgrupperingarna upphörde.